Translate

lördag 31 december 2016

Täta ombyten

Lillebror har någon renlighetsnojja just nu. Han får för sig att det råkar komma kiss och/eller bajs på kläderna varje gång han varit på toa. Så han måste givetvis byta kläder efter varje toalettbesök. Eftersom han har överkänsligt känselsinne så har jag köpt 7 likadana par långkalsonger till honom, som han alltid springer runt i här hemma. Och tröjorna är rätt lika också. Han har flera i samma färger och de är nog alla i samma modell dvs de känns likadant på kroppen. Detta gör att jag enkelt kan lägga in de kläder han tagit av sig i garderoben igen utan att han märker det. De är ju oftast helt rena. Inte för att han håller så bra koll ändå, precis....

Det kan dock vara lite tröttsamt att behöva vänta på dessa klädbyten vid tandborstning etc men jag tänker att det ju faktiskt är bra att han tränar på det här med att byta om för det har varit lite svårt för honom. Typ: "Jag kan springa runt på gympan i en timme, men jag orkar inte byta om."

Man får välja sina strider. Jag tänker att detta väl går över.

torsdag 15 december 2016

"Spännande" syskondynamik och hot med biljardkö

Hej igen allihopa!

Jag har inte skrivit på länge och det beror på någon slags kombination av tidsbrist och att jag inte har känt att jag haft så mycket nytt att tillägga. När man sover 5 timmar om natten så känns det inte som att man borde prioritera att blogga....

Det blir långsamt bättre här hemma men M och lillebror har båda varit på väg in i väggen i omgångar och det har lett till att maken och jag haft det väldigt ansträngt. Det är tur det är jul snart! Då får vi åtminstone sova ut, för barnen - hör och häpna - brukar klara sig själva en stund på morgonen.

Det som fick mig att känna mig lite bloggsugen ;) var dagens incident. För en gång skull testade vi att maken gick och tränade och handlade medan jag hade alla barnen och gav dem kvällsmat. Normalt brukar vi hjälpas åt. Maken har hand om lillebror, vilket betyder att de spelar datorspel. Det är det lillebror älskar mest av allt - att få spela en stund med sin pappa. Samtidigt så fixar jag fram kvällsmat och har hand om lillasyster och M, som faktiskt ofta leker fint ihop.

Eftersom maken inte var här så fick jag ta stänga-av-datorn-konflikten med lillebror. Han brukar bli arg, skrika, få sammanbrott osv. Och idag så har nog blodsockret lågt vilket innebar att han var på särskilt dåligt humör. Speciellt som han inte hade fått spela med maken. Han kom ner och skrek och då blev lillasyster sur eftersom hon inte hörde filmen som hon och M tittade på till kvällsmaten. Hon skrek åt honom att vara tyst. Och det funkar ju inte i det läget.... Konflikten mellan barnen eskalerade och jag fick gå emellan fysiskt för att lillebror inte skulle skada lillasyster. Han slår hårt och siktar alltid med knytnäven i huvudet numera.

Hon har inte känslan för när det är läge att vara tyst och inte förståelsen för vad ett sammanbrott är. Det ska vara rättvist och hon tar inte skit. Vilket alltid leder till att hon får stryk om inte maken eller jag hinner gå emellan. När ska hon förstå? Pust!

Idag var det så illa att lillebror blev rädd och tyckte att jag var så dum så dum. Verklighets uppfattningen blir lite skev i det läget. Han gick och tog en biljardkö för att försvara sig med och började vifta den mot mig. Samtidigt så skrek lillasyster skällsord åt honom. Inte så låg-affektivt.... Så jag fick ryta åt henne att vara tyst, för att det inte skulle eskalera igen. Sen tog jag det lugnt, backade, talade tyst och lugnt till lillebror och sa att jag inte hade velat skada honom. Väntade. Sen till slut så fick jag honom att lägga undan kön.

Det var lite obehagligt där ett tag. Han är stor och stark och hade han dängt den i huvudet på mig så hade det kunnat gå illa. Men jag visste att tricket var att INTE försöka ta den från honom när han var arg. Det är ju ett lätt misstag att göra. I det läget så blir det lätt att man tänker "jag måste få bort kön från honom". Ja, det var ju faktiskt min första instinktiva tanke. Som väl var följdes den raskt av "om jag närmar mig honom nu så kommer han slåss med den".

En ny era har kommit till familjen- när jag är rädd för lillebror fysiskt för att han börjar bli starkare än mig. Och de där biljardköerna måste vi kanske göra som men mycket annat - förvara högt upp.

Hur har ni det? Är det någon som läser här fortfarande, eller är det mest spamrobottar som jag ser klicken från? ;)

fredag 16 september 2016

Vikten av att ha alla utredningspapper klara

Jag kan säga att det är väldigt skönt att lillebror har en diagnos nu när han är på väg att kollapsa mentalt. Vi behöver inte vänta ett halvår, ett år eller längre på att få hjälp av BUP/barnhabiliteringen och rätt "karta" till hans personlighet. Allt det har vi redan.

Idag när jag var i klassen hade jag med mig "Sensory Processing Measure" som beskriver alla lillebrors svårigheter med sinnesintrycken och förslag på åtgärder som kan underlätta för honom. Skrivet av barnhabiliteringens duktiga arbetsterapeut och där står svart på vitt att hans sensoriska svårigheter har effekt på hans mående i skolan. 

Jag gav en kopia till klassläraren, specialpedagogen och rektorn. I nästa vecka har vi möte och kan diskutera vilka av dessa åtgärder som kan vara lämpliga att testa. 

Det är så synd att det blivit så i samhället att många är rädda för att skaffa diagnos, och därmed hjälp, till sina barn. Barnen förlorar, familjerna förlorar, pedagogerna förlorar och även klasskamraterna, ja alla förlorar på att inte hjälpa barnen. Och de är ofta redan stämplade som "stökiga", "skitunge", "bråkstake", "korkad"osv.

torsdag 15 september 2016

Lillebror är på väg in i väggen?

Hej!
Det var länge sen jag bloggade nu. Anledningarna är flera. Ofta så känns det inte som att jag har så mycket nytt material att komma med och jag vill inte blogga bara för bloggandets skull. Sen så går mycket tid åt för mig att läsa på biomedicin eftersom jag vill ta reda på alla obalanser i killarnas kroppar. Och därtill så har vi det tuff just nu. M har precis bytt skola till en anpassad klass (mer om det sen) och lillebror har inte riktigt kommit in i rutinerna och säger att han hatar skolan. "Skolan är det värsta som har hänt mig." "Alla lärare är korkade". Han vill också ha pengar för att gå dit och tycker att en skoldag är värd minst 100 kr (kan hålla med om det i och för sig....).  Han får viss belöning i form av poäng av hans fröken som han sen kan byta in mot riktiga pengar eller pengar i något datorspel. Detta är en nödlösning, för jag känner att när man börjar ta till belöningssystem så är man ute på hal is och behöver ändra något annat för barnet.

Det här hände i morse: Lillebror märker att han är lite blöt i håret och tänker att han absolut inte kan ha orsakat det själv. Alltså måste det (som mycket annat) vara någon annans fel, i det här fallet lillasysters fel. Hon måste ha gått fram och sugit honom i håret när varken han eller jag såg. Så därför har han rätt att boxa henne hårt i ryggen där hon sitter intet ont anande och tar på sig skorna. Detta utan någon som helst förvarning, så jag har inte någon chans att parera slaget eller lyfta undan någon av dem. Hur jag än säger till efteråt, försöker sätta ner foten, blir arg, argumenterar så går det inte in hos lillebror att det är hans hjärna som "buggat sig" här. Han är arg på mig för att jag är en gammal tant med långsam hjärna som inte ser vad lillasyster gör och för att jag inte straffar henne och t o m är arg på honom. Eftersom irritationen eskalerade mellan mig och honom så bara gick jag och lämnade över honom med varm hand till de för stunden något mer balanserade pedagogerna (tur man har bra sådana!). Det finns nog ingen bra lösning på detta mer än att inse att lillebror har det jobbigt och kanske t o m är på väg in i väggen. (Det är mycket annat också nu tyvärr.) 

I morgon ska jag hälsa på i skolan och i nästa vecka ska vi ha möte jag, klassläraren, specialpedagogen och rektorn. Jag ser hoppfullt på detta då alla inblandade är vettiga personer och tror och hoppas att lillebror (som numera går i tvåan) kommer få extrastöd i skolan ett litet tag innan eventuella nya rutiner satt sig.

onsdag 18 maj 2016

Med knytnäven som bästa vapnet i alla lägen

Idag har jag spenderat en lång stund med lillebror för att:

1) Förklara att det inte är att försvara sig när man slår någon som man tycker är allmänt störig.

2) Att knytnäven inte är ens bästa vapen

3) Att knytnäven inte bör vara det första vapen man tar till.

4) Att hjärnan + munnen är ens bästa vapen
 

5) Att man inte får försvara sig med knytnävarna mot folks ord. Man måste försvara sig med ord. Eller genom att berätta för en vuxen.
 

6) Att man kan välja att vända någon som irriterar en ryggen och gå iväg.

7) Att jag också tycker att lillasyster kan vara störig emellanåt.

 
Jag körde givetvis även argumentet: "Får jag slå dig om jag tycker att du är irriterande?" Det tyckte han. Hans logik är sån. Och han tycker ju inte att han är störig mot mig, och jag slår inte honom, så alltså är detta inget som kommer inträffa. Så han kan lugnt säga att jag får slå honom om han är jättestörig. 

Och hans logik säger också att när han känner sig attackerad och vill försvara sig så ska han använda sitt bästa vapen: Knytnäven. Han blev jättefrusterad när jag sa att man inte kan göra så när man är vuxen. Att man hamnar i fängelse då. Han tycker att jag egentligen borde få slå någon som irriterar mig när jag är ute på stan. Fullt logiskt enligt hans logik.....

Pust! Vet inte om något fastnar, men han kan inte gå och slå på lillasyster så fort hon visar sig för att han tycker att han försvarar sig mot hennes irriterande existens......

Det blir att prata om det här igen och igen. Som tur är, så är det "bara" hemma han beter sig så här.  Än....