Translate

fredag 16 september 2016

Vikten av att ha alla utredningspapper klara

Jag kan säga att det är väldigt skönt att lillebror har en diagnos nu när han är på väg att kollapsa mentalt. Vi behöver inte vänta ett halvår, ett år eller längre på att få hjälp av BUP/barnhabiliteringen och rätt "karta" till hans personlighet. Allt det har vi redan.

Idag när jag var i klassen hade jag med mig "Sensory Processing Measure" som beskriver alla lillebrors svårigheter med sinnesintrycken och förslag på åtgärder som kan underlätta för honom. Skrivet av barnhabiliteringens duktiga arbetsterapeut och där står svart på vitt att hans sensoriska svårigheter har effekt på hans mående i skolan. 

Jag gav en kopia till klassläraren, specialpedagogen och rektorn. I nästa vecka har vi möte och kan diskutera vilka av dessa åtgärder som kan vara lämpliga att testa. 

Det är så synd att det blivit så i samhället att många är rädda för att skaffa diagnos, och därmed hjälp, till sina barn. Barnen förlorar, familjerna förlorar, pedagogerna förlorar och även klasskamraterna, ja alla förlorar på att inte hjälpa barnen. Och de är ofta redan stämplade som "stökiga", "skitunge", "bråkstake", "korkad"osv.

torsdag 15 september 2016

Lillebror är på väg in i väggen?

Hej!
Det var länge sen jag bloggade nu. Anledningarna är flera. Ofta så känns det inte som att jag har så mycket nytt material att komma med och jag vill inte blogga bara för bloggandets skull. Sen så går mycket tid åt för mig att läsa på biomedicin eftersom jag vill ta reda på alla obalanser i killarnas kroppar. Och därtill så har vi det tuff just nu. M har precis bytt skola till en anpassad klass (mer om det sen) och lillebror har inte riktigt kommit in i rutinerna och säger att han hatar skolan. "Skolan är det värsta som har hänt mig." "Alla lärare är korkade". Han vill också ha pengar för att gå dit och tycker att en skoldag är värd minst 100 kr (kan hålla med om det i och för sig....).  Han får viss belöning i form av poäng av hans fröken som han sen kan byta in mot riktiga pengar eller pengar i något datorspel. Detta är en nödlösning, för jag känner att när man börjar ta till belöningssystem så är man ute på hal is och behöver ändra något annat för barnet.

Det här hände i morse: Lillebror märker att han är lite blöt i håret och tänker att han absolut inte kan ha orsakat det själv. Alltså måste det (som mycket annat) vara någon annans fel, i det här fallet lillasysters fel. Hon måste ha gått fram och sugit honom i håret när varken han eller jag såg. Så därför har han rätt att boxa henne hårt i ryggen där hon sitter intet ont anande och tar på sig skorna. Detta utan någon som helst förvarning, så jag har inte någon chans att parera slaget eller lyfta undan någon av dem. Hur jag än säger till efteråt, försöker sätta ner foten, blir arg, argumenterar så går det inte in hos lillebror att det är hans hjärna som "buggat sig" här. Han är arg på mig för att jag är en gammal tant med långsam hjärna som inte ser vad lillasyster gör och för att jag inte straffar henne och t o m är arg på honom. Eftersom irritationen eskalerade mellan mig och honom så bara gick jag och lämnade över honom med varm hand till de för stunden något mer balanserade pedagogerna (tur man har bra sådana!). Det finns nog ingen bra lösning på detta mer än att inse att lillebror har det jobbigt och kanske t o m är på väg in i väggen. (Det är mycket annat också nu tyvärr.) 

I morgon ska jag hälsa på i skolan och i nästa vecka ska vi ha möte jag, klassläraren, specialpedagogen och rektorn. Jag ser hoppfullt på detta då alla inblandade är vettiga personer och tror och hoppas att lillebror (som numera går i tvåan) kommer få extrastöd i skolan ett litet tag innan eventuella nya rutiner satt sig.

onsdag 18 maj 2016

Med knytnäven som bästa vapnet i alla lägen

Idag har jag spenderat en lång stund med lillebror för att:

1) Förklara att det inte är att försvara sig när man slår någon som man tycker är allmänt störig.

2) Att knytnäven inte är ens bästa vapen

3) Att knytnäven inte bör vara det första vapen man tar till.

4) Att hjärnan + munnen är ens bästa vapen
 

5) Att man inte får försvara sig med knytnävarna mot folks ord. Man måste försvara sig med ord. Eller genom att berätta för en vuxen.
 

6) Att man kan välja att vända någon som irriterar en ryggen och gå iväg.

7) Att jag också tycker att lillasyster kan vara störig emellanåt.

 
Jag körde givetvis även argumentet: "Får jag slå dig om jag tycker att du är irriterande?" Det tyckte han. Hans logik är sån. Och han tycker ju inte att han är störig mot mig, och jag slår inte honom, så alltså är detta inget som kommer inträffa. Så han kan lugnt säga att jag får slå honom om han är jättestörig. 

Och hans logik säger också att när han känner sig attackerad och vill försvara sig så ska han använda sitt bästa vapen: Knytnäven. Han blev jättefrusterad när jag sa att man inte kan göra så när man är vuxen. Att man hamnar i fängelse då. Han tycker att jag egentligen borde få slå någon som irriterar mig när jag är ute på stan. Fullt logiskt enligt hans logik.....

Pust! Vet inte om något fastnar, men han kan inte gå och slå på lillasyster så fort hon visar sig för att han tycker att han försvarar sig mot hennes irriterande existens......

Det blir att prata om det här igen och igen. Som tur är, så är det "bara" hemma han beter sig så här.  Än....

lördag 16 april 2016

Missuppfattningen vid kostomläggning

Det som är lite knasigt när man väljer att lägga om kosten för sina barn är att man blir anklagad att inte "acceptera barnen som de är". Vissa vuxna med autism tar illa vid sig och det kan jag förstå. Men det är en missuppfattning. Vi som har barn med NPF har ofta släktingar och/eller partners med dragen, om vi inte har dem själva..... Det finns en ärftlig komponent... Dvs vi har redan flera vuxna i vår närhet med dessa drag som vi älskar och vissa av oss har t o m valt att leva med någon med dragen för att de tilltalar oss. Eller så har vi drag själva. När det gäller barnen så är det på en annan nivå. De mår dåligt. Det är stor skillnad mellan ett barn som har sammanbrott efter sammanbrott för att det inte orkar med sin vardag osv och på en vuxen med en sund AS-personlighet som ingen vill eller bör ändra på. Vi vill som de flesta andra föräldrar - bara att våra barn ska må bra. Jag är så glad att lillebror har en del AS-drag kvar. Hans logiska tänkande, mönstertänkandet, särbegåvningen i matte, och en del andra saker som jag inte skriver med risk för att skryta för mycket. Jag accepterar mina barn som de är men jag kommer aldrig acceptera att de mår dåligt i onödan. Och definitivt inte mata dem med sånt som jag vet skadar dem.

Ett erkännande från barnhab!

Idag var jag på barnhabiliteringen med lillebror. Vi var där för att få tips om stol att ha i skolan som man kan röra sig lite mer i. Arbetsterapeuten gjorde även en kartläggning över annat som vi behöver hjälp med. Hon ställde en massa frågor rent allmänt och då berättade jag att det går bra för lillebror med det mesta numera. Att vi inte tycker han är så autistisk längre (inte funktionshindrad i alla fall), att inte heller pedagogerna i skolan tycker det och då höll arbetsterapeuten med. Hon tyckte inte heller att är så autistisk. Hon har sett honom som mindre, så hon borde minnas hur det var förr.

Tänk, där har vi varit så ofta med olika problem, svårigheter, gått kurser osv och så uppför sig lillebror helt åldersadekvat. Hans ögonkontakt, turtagning, närvaro osv var som det skulle. Lugn var han också, och ställde sig och höll i "hänga gubbe" på whiteborden på ett helt korrekt sätt med studenten som var med.

Jag tog sats och sa att jag är övertygad om att kostomläggningen är en stor del av förklaringen och då sa hon till min förvåning: "Ja, det är många som säger det." Skönt att inte bli idiotförklarad och få höra "det finns inga bevis" utan tvärt om betrodd. Jag hade ju det lilla beviset med mig.... Det gjorde min dag idag! Så vi kämpat. Fast att lägga om kosten är betydligt enklare än att ta hand om barn som inte mår bra.