Translate

torsdag 17 maj 2018

Det här med val

Det här med val är alltid svårt för mina killar. Jag brukar försöka förenkla valen när det går och jag märker att stressen för barnet är för högt.  Val brukar medföra ångest. För tänk om man väljer fel. Oj vad man ska klandra sig själv då för sitt misslyckande. Bättre då att inte lägga upp valet för dem så det kan leda till ett misslyckande (lika lätt).
T ex så var maken och handlade nya skor till lillebror (utan att lillebror var med). Maken ringde från butiken för att höra om lillebror ville ha svarta eller blå-oranga skor. 
Jag ropade upp till lillebror som satt vid datorn och kopplade av (och nog inte ville bli störd med ett val): 
"Vill du ha blå-oranga skor?" 
"Ja, det vill jag." svarade han.


Så var den saken klar. 

Hade han fått välja mellan svarta och blå-orange så hade det tagit längre tid och kanske skapat ångest. Visst ska han lära sig att välja men det tröttar ut med för många val. Och min förhandsinfo säger att han kommer bli nöjdare med blå-orange. Han bryr sig dessutom inte så jättemycket om färger.

onsdag 25 april 2018

Storstädning

Innan jag råkade bli gravid med plutten så brukade jag säga att jag skulle behöva 1 eller 2 månader ostörd tid för att få ordning på hemmet. Finns det någon här som känner igen att man har en back-log med år av städning? För att man helt enkelt varit tvungen att prioritera barnen, för att se till att de har det bra först och främst. Att man inte kunnat hålla i ordning i varje skåp, eller på vinden. Man har kanske själv naturligt svårt att hålla ordning p g a egen NPF eller så har partnern NPF och man står ensam med allting?

Jag har inte själv svårt att hålla ordning och organisera, utan det är faktiskt en av mina styrkor. Men man måste orka. När barnen somnat kl 23 och man måste röja köket, så varken orkar eller hinner man städa något ytterligare därefter. Och så har det varit så i flera år, så man ligger hopplöst efter. Man är glad bara man fått undan det värsta och får sova 6-7 timmar innan det är dags för nästa dag. Och maken? Ja, jag vill inte säga något för han håller på att städa garaget och det håller på att bli bättre där. Men visst det kräver rätt mycket energi av honom. Det ligger inte naturligt för honom.

Barnen med NPF har inte heller städning och ordning som sin specialitet, så där får man stötta. Och barnen river ut saker medan man städar i en annan del av huset. Och de är 3 stycken och man själv ingen bläckfisk. Känns det igen?

Just nu så drar M ut pusselbitar och papperstussar i sitt rum. Pusslen ska väck så fort jag orkar. Jag fattar inte vad han gör med toalettpappret. Lillebror spelar mest dator, men han äter vid datorn. Klarar just nu inte att äta med övriga familjen p g a smaskande och andra ljud och synintryck (syskonen är fula). Så det blir kladdigt och smuligt i hans rum. Och jag kan inte heller påstå att lillasyster är en mästare på att hålla ordning. Tyvärr. Allting kan förvaras på golvet och ber man henne städa så kan hon lägga 10 gånger mer energi på att gnälla och skrika för att slippa än vad det tar att bara plocka upp. Snart tar jag en sopsäck och lägger ner allting i och ställer in på vinden. Fast jag vet inte om det skulle hjälpa. Då tycker hon nog bara att jag är elak och lär sig ingenting. Det som däremot hjälper var när lillebror fick dammsuga sitt rum själv. Sen kom han ner och skulle som vanligt skutta runt med mat i handen här på nedanvåningen. "Vad skulle du tycka om jag gick upp och smulade knäckebrödssmulor på ditt rum just nu?" frågade jag. "Det skulle kännas lite jobbigt." sa han skamset. Just det.....

Hur som helst, så har jag visserligen inte fått 1-2 månader ostörd tid. Och då menar jag 30-60 ostörda dygn från att ta hand om barn och laga mat osv. Men jag har fått 1 år föräldraledighet. Den ska ju visserligen spenderas genom att ta hand om plutten, men när han sover eller leker nöjt så städar jag så mycket jag hinner. För det är faktiskt lite så att det trots kolik, är en rätt bekväm tillvaro att få en sladd. Jag har erfarenheten och kunskapen som behövs men tiden som en förstagångsförälder har på dagtid när de andra 3 är i skolan (även om jag måste ta igen en del nattsömn). Jag har redan hunnit gå igenom flera rum. Det är mycket som kvarstår, men det är så skönt att få ordning i hallen t ex. Så mycket lättare livet blir när man hittar bland sina grejer. Det blir verkligen en ond cirkel när man går på knäna p g a barn med behov. Det blir jobbigare och jobbigare ju mer hemmet förfaller.

Jag vet att denna tillvaro kan ändras snabbt, speciellt när plutten börjar röra på sig. Man får vara glad för varje dag som funkar.

Och jag ska dessutom försöka dra igång ett eget litet företag vid sidan av min halvtidstjänst. En enskild firma där jag säljer min tid, främst inom kost och näring. För jag har läst på enormt mycket om just det - har lyssnat på säkert tusen föreläsningar, de senaste åren. Mitt specialintresse. :) Och det är delvis därför som jag inte bloggat så mycket på sistone. Mitt fokus har varit på funktionsmedicin som det kallas. Och även om vardagen hela tiden varit enormt upptagen så har jag åtminstone kunnat lyssna på föreläsningar medan jag diskat, städat, cyklat till jobbet osv. Hur jag orkat? Jo, jag får energi av detta. Jag njuter verkligen av att få lära mig nytt (och engelskan är inget hinder så kunskapen trillar rätt in). Det har varit en hjälp att orka. Det vore så kul att kunna hjälpa folk att må bättre med denna kunskap och med ändå rätt enkla medel. (Som jag skrivit tidigare så har vi ju lagt om kosten för hela familjen.) Men mer om det sen! En sak i taget. Stress är det värsta man kan utsätta sig för.

tisdag 24 april 2018

Ögoninfektion

Nu känner jag att jag måste väcka liv i den här bloggen igen. Det är mycket tankar som snurrar. Saker som förändrats och jag behöver den egenreflektion som bloggandet innebär. Det blev tydligt idag när jag var iväg med lillebror, lillasyster och plutten till vårdcentralen.

Men för att börja från början så har vi dragit på oss en envis förkylning i familjen som satt sig i ögonen på lillebror, lillasyster och maken som en jobbig ögoninfektion. Maken har också halsfluss inklusive feber. I morse var det 8 dagar sen lillebror fick ögonkladdet (som klistrar igen ögat om det inte torkas bort) och då är det läge att behandla med salva. En vecka ska man nämligen ge kroppen att försöka lösa det själv innan de skriver ut salvan. Så det var bara att bege sig iväg till vårdcentralen med lillebror. Plutten fick naturligtvis följa med och lillasyster ville följa med fastän hennes ögoninfektion precis börjat. För de har ju så gott bubbelvatten på vårdcentralen. Och fina fiskar i ett akvarie att titta på.

Naturligtvis ringde jag vårdcentralen först och sköterskan ville egentligen att maken och lillebror skulle komma bort tillsammans, men eftersom maken inte sovit så mycket alls under natten och precis hade somnat så fick han en tid efter lunch istället. Och jag visste att maken inte skulle må bra av att behöva ta hand om lillebror för han var verkligt dålig och orkade knappt vara uppe på benen. Det hade kanske funkat i en vanlig familj, men inte i vår NPF-familj. Man får känna sina gränser och inte pusha på för hårt för någon och göra sånt som ger "overload". Så jag travade med barnen till vårdcentralen. Vi bor ganska nära. Tar 5-10 minuter att gå. Så maken fick stanna hemma och sova. (Storebror M var frisk och i skolan.)

Det är inte alltid så lätt att få med sig lillebror som oftast vill göra något annat. Hoppa studsmatta, springa runt, spela dator, eller som idag - leka vattenkrig med lillasyster. Bubbelvattnet lockade men jag la till en muta - att de skulle få välja 1-2 saker var i affären. (Nyttiga och goda givetvis, för att hjälpa kroppen läka.) Man brukar vara rätt matt innan man ens kommit utanför dörren.... 

När vi kom fram så var det ca 20 personer i väntrummet. Alla skulle inte till distriktssköterskan som vi men det var 6-7 pers före vilket ledde till att vi fick vänta i nästan en timme. Jag hade gjort ett stort misstag och glömt att ta med paddan till lillebror, så han hade inte så mycket att göra. Lillasyster hade med sig sin telefon som hon spelade på. Lillebror sprang först runt och tittade på vårdcentralen. Efter ett tag blev han rastlös och ville gå hem. Jag sa åt honom att gå ut och springa lite på torget utanför vårdcentralen och det gjorde han också. Han la sig ner och vilade på en parkbänk. Typiskt ojämn aktivitetsnivå. Även lillasyster var ute en sväng.

Tyvärr så har vårdcentralen inget tydligt system. Ni vet de har nummerlappar till annat: Till kassan och till labbet. Men inte till distriktssköterskan när man väl skrivit in sig.Man får bara sitta ner och vänta på att de ropar ens namn. Så när lillebror började tröttna och frågade mig när det var vår tur så kunde jag verkligen inte svara utan fick gissa. Samtidigt så gick han runt och pratade om att han ville ha nutella (han får en annan variant utan mjölk och med bättre innehåll, någon gång IBLAND) så folket där trodde väl att han var hög på socker. Jaja, orka bry sig om vad andra tycker. Till slut så sa han att det inte var någon mening med att vänta och tänkte gå hem. Han väger ca 46 kilo nu och är över 140 cm så jag har inte någon möjlighet att stoppa en sån sak även om jag skulle vilja. Så i desperation så ropade jag till en sköterska att jag hade en ADHD-unge som väntat i en timme och tänkte gå hem nu om vi inte fick komma till. De snabbade på. De lät oss gå före. Jag är så oerhört tacksam för förståelse och snabb hjälp. De tittade barnen i ögonen och skrev ut salva till lillebror.

Eftersom maken var sjuk och maten nästan slut hemma så skulle jag också passa på att handla och fylla vagnen med mat så vi klarar oss några dagar. (Tack och lov för hemleverans av matvaror annars, säger jag bara, men man måste beställa några timmar i förväg.) Och lillebror och lillasyster skulle förstås få välja något gott. De hade ändå väntat i nästan en timme. Jag tror att lillebror fått för många intryck för han var helt stirrig i affären. Skulle springa runt och dra i allt möjligt och lägga i korgen. Det blev inte bättre av att plutten skrek för att han var trött och ville komma till ro vilket var lite svårt för honom inne på Ica. Lillasyster hjälpte till så gott hon kunde. La maten jag plockade till mig i sin korg och tröstade plutten när jag var tvungen att hantera lillebrors nycker. Och hon sprang och hämtade varor vi glömt och lillebror när han sprang bort sig. Hans lokalsinne kunde verkligen vara bättre. När vi väl kom till kassan och båda barnen äntligen hade kommit med sina korgar så visade lillebror att han även hade plockat på sig senap och citroner. Eftersom jag precis köpt det i förra veckan, dessutom ekologiska varianter av desamma, så sa jag åt honom att lägga tillbaka det. Men det gick liksom inte in. Han är sällsynt envis och hans sanning är den enda sanningen. Till slut så fick jag honom att lämna tillbaka citronerna, men senapen den fick jag gå tillbaka med själv sen, efter att han sprungit igenom kassan med den i handen, eftersom han inte hittade var han hade tagit den.

När vi äntligen var klara och bara hade med oss det vi skulle ha med oss, så såg jag att jag hade fått meddelande av sköterskan och hon sa att hon hade hunnit skriva ut salvan till oss direkt, istället för vid klockan 15 som hon först sa. Hon såg nog hur desperat jag var. Så vi gick in på apoteket. Oh, the joy! Nu hittade lillebror tandtråd som han absolut skulle handla. Fastän jag sa att vi hade flera påsar henma för att jag redan hade handlat hem det. Det slutade med att jag fick rycka påsen ur hans hand och ge till ett butiksbiträde som hade kommit för att hjälpa mig. Tänk han är 10 år och beter sig som en 3-åring vid godiset...... Det lär dröja innan han får följa med och handla igen. I alla fall med mig.

Jag var ganska frustrerad när jag kom hem. Jag fattar ju att lillebror har svårt att byta perspektiv. Om han har sett att det är slut på tandtråd på toaletten på ovanvåningen så är det hans sanning. Samma med senap och citron. Så jag tog fram alla tandtrådspåsar, citroner och senapen från lagret och visade honom. Då gick det in. Och jag måste faktiskt kunna säga nej till saker han vill handla, även om man kan tycka att det inte hade gjort något att handla det han ville handla. Det går ju åt till slut. Men han måste lära sig att nej betyder nej. Jag förklarade också, igen, att vi båda är i samma "lag i livet" och att om jag säger nej så finns det alltid en god anledning. Vi enades om att han alltid behöver få veta "varför" något är på ett speciellt sätt, men jag undrade om han ibland möjligtvis kan lita på mig om jag säger att han får se "varför" lite senare. Efteråt. Vi får se hur det går med den saken. Jag har rätt små förhoppningar men man får inte ge upp. Nu ska jag sova. Sov väl 4-5 timmar i natt och då sov jag nog inte så bra för maken hostade. Over and out!

onsdag 21 mars 2018

Mamma du är uppkäftig!

Igår hade vi en tuff morgon. Lillebror kom upp i tid, men så glömde han att äta sin frukost-hamburgare när han tittade på filmen. (Ja han äter hamburgare med bröd för att stå sig under dagen).  På tisdagar har han gympa i idrottshallen en liten bit bort vilket innebär att han ska gå 500 meter istället för 100 meter och vara ombytt vid klockan 8.20. Det brukar bli tajt med tiden. Maken brukar följa med och jaga på honom och hjälpa honom att knyta skorna. Han kan fortfarande inte det, men vi har övat.

Igår så behövde han fixa detta själv eftersom maken var på kurs och jag och plutten fick absolut inte följa med. Han gillar inte sin bebis-lillebror. När lillebror var färdigäten och ombytt så var klockan ganska mycket. Jag fick SMS:a till gympaläraren att lillebror skulle bli lite sen. Frustrationen var stor oss emellan. Lillebror var trött och ville helst ligga i soffan. Jag kände mig tvungen att tjata. Tjat = skrik för lillebror på morgonen. Han klarar inte det.

När klockan var 8.30 fick jag iväg honom och då hade han skrikit "håll käften" åt mig nog ca 50 gånger. Vi var båda helt slut. Jag la mig ner för att amma plutten och att få somna om.

Precis när jag är klar hör jag lillebror komma hem. Han hade sprungit hem i short, t-shirt och stövlar i vinterkylan. Det var snö på marken igår och kallt. Hans små ben och armar var iskalla. Och han grät. Han hade försökt knyta skorna 10 gånger och sa sig ha gjort precis så som maken visade men det funkade ändå inte. Han hade blivit så frustrerad att han bara sprang hem utan att be gympaläraren om hjälp. Jag sms:ade gympaläraren att han var hemma och tröstade honom och försäkrade honom om att det där är svårt för alla innan man kan det. Han har ibland lite svårt med finmotoriken men inte värre än att han kan lära sig. Kanske inte svårare än andra barn ändå?

Han var också hungrig, trots att hamburgaren låg i magen. Jag värmde två korvar åt honom som bara försvann. Och försökte trösta, men det var inte mig han ville ha en kram av utan maken. Jag sms:ade maken och bad honom ringa hem och trösta. Det gjorde maken som var betydligt mer låg-affektiv än mig själv. De hade ett jättefint samtal och maken försäkrade lillebror om att de skulle öva på att knyta skorna så att han blev "godlike" på att knyta skor. Det är det bästa man kan vara i datorspelet Unreal Tournament. Godlike. Duktig som en gud.

Det räckte och vi kunde gå tillbaka till gympasalen och hämta kläderna och sen gå till skolan och byta om. Tur att man har extra vinterkläder hemma i det läget! Och tur att plutten sov sig igenom det hela.

Ni skulle förresten sett gympalärarens min när lillebror förklarade hur uppkäftig jag hade varit. Lillebror har lite svårt med det här med auktoritet och förstår inte alls att han ibland bara måste lyda oss vuxna. Och så har han dessutom dåligt tidsuppfattning. Det blir inte så bra. Jag ska nog försöka förklara att jag möjligtvis är "nedkäftig" eller kanske "uppfostrig"?

I morse så kände jag inte att jag ville ha samma konflikt. Och lillebror åt sin mat. Jag gick in i hans rum och gjorde tummen upp. Och när det var dags att gå så fick han en lapp. Han kom ner direkt. Jag tror att vi ska kommunicera mer med lappar och tecken på morgonen! Ibland så skriver han faktiskt lappar till mig.

Och istället för att gå till slöjden så erbjöd jag honom att stanna hemma på mammagos. Och så pussade jag honom där han låg i hallen och sa sig vara trött. "Jag går till slöjden. " sa han, reste sig och tog på sig och lommade iväg. Omvänd psykologi är bra! 


lördag 17 mars 2018

Lillebror hotar med att kasta en stol

Innan idag fick jag rusa ut i köket till lillebror och lillasyster som bråkade. Lillasyster låg hopkrupen under bordet och lillebror stod över henne med en skokartong med makens nya skor i och skulle precis drämma till henne i ryggen.

"Jag försvarar mig!" sa han när jag skrek åt honom att sluta.

Lågaffektivitet i all ära men jag var tvungen att flytta på lillebror och slå skokartongen ur hans hand (eftersom han följde efter lillasyster med den) för att förhindra att lillasyster skulle få ett hårt slag mot sin lilla rygg (han slår väldigt hårt). 

Då tog han lillasysters stol och lyften den högt upp i luften. Jag röt åt lillasyster att springa iväg och sa åt lillebror att sätta ner stolen. 

"Jag försvarar mig" sa han och tittade stressat på mig. 

Vad hade du gjort då? När en älskad ADHD-unge står redo att kasta en stol på dig?

Jo, jag gjorde det man ska göra. Jag sa lugnt:

"Det behöver du inte, för jag har slutat". 

Och så gick jag ur köket och stängde dörren lugnt efter mig. Inte läge att uppfostra ett barn i det tillståndet. Hade jag försökt ta stolen hade jag kanske fått den på mig. Man får deeskalera situationen. Vara vuxen. Uppfostra, dvs prata om situationen och det olämpliga i att "försvara sig" med att drämma saker på folk kan man göra vid ett annat tillfälle. När barnet lugnat ner sig.