Translate

söndag 22 oktober 2017

Aspergare i en skola gjord för neurotypiska: "Varför får jag bara E:n?"

I helgen har vi övat inför tyskaprovet som är på tisdag. M går i vanlig tyskagrupp med en resurs vid sin sida, och då ingår prov. Annars har han inga prov för hans pedagoger vet ju vad barnen kan. De är 4 lärare på 6 barn. Och de blir för stressade av prov.

Han har nog inte riktigt fattat vad ett prov på högstadiet innebär. Detta är hans första. "Kan vi inte bara strunta i provet?" undrar han. Jag har tvingat honom att öva i veckan och även i helgen, för jag vet ju vad det innebär att ha prov och jag vet också att han kommer bli ledsen om han får ett F.

"Varför känns det ofta som att jag ska få ett B och så får jag bara ett E?" undrade han uppgivet. Och jag förstår honom. Han är ju jätteduktig på att minnas - skriver oftast jättebra på glosförhören och lär sig utantillkunskap mycket bra, snabbare än de flesta. Ur hans perspektiv så går det ju bra. Och han kämpar jättehårt. Hans svårigheter att dra slutsatser, läsa mellan raderna, koppla ihop fakta från olika områden osv har han inte riktigt förstått och det är kanske inte så konstigt eftersom han ju inte kan det. Han förstår helt enkelt inte vad vi andra kan men som han själv har svårt med. Och nu går han ju med 5 andra elever som fungerar ungefär likadant som han själv.

Så jag förklarade att skolan (tack så mycket "Big Five"....) är utformad för neurotypiska just för att vi är flest. Inte för att vi nödvändigt vis är bättre totalt sett utan för att vi är i majoritet. Om skolan hade anpassats för aspergare hade vi neurotypiska haft svårt och fått kämpa för att minnas alla detaljer osv.

Jag berättade att detta givetvis är mycket orättvist men den verklighet han tyvärr måste leva i. Jag förklarade att det är oerhört viktigt att vi hittar ett yrke för honom som är mer gjort så det passar aspergare, så inte resten av hans liv behöver kännas så här. Att han, som kanske är en triangel, inte ska bankas in i ett kvadratiskt hål. Han förstod liknelsen.

Jag sa att det finns yrken där det är viktigt att kunna mycket fakta, men inte så viktigt att dra slutsatser. Just nu funderar jag på om han ska bli trädgårdsmästare eller något liknande. Där behöver man kunna fakta om varje växt, dvs det simulerar hans intellekt. När man jobbar med växter så jobbar man ju med att skapa liv och det tror jag skulle passa hans pacifistiska själ rätt bra. Och man får vara ute mycket, se grönt och allmänt varva ner. Han har knappt raster i skolan och vill alltid gå ut och vila sig varje dag, oavsett väder, så han älskar att vara ute. Som min bästa väninna med Aspergers fått mig att förstå: Jobbet får inte vara för krävande (även om man har förmågan) för då orkar man inget på fritiden. Och vad får man då för livskvalitet om man bara går hem och vilar/sover? Givetvis får M välja själv, men detta är mina tankar. Det finns inget egenvärde i att pusha honom att "bli sitt bästa jag" yrkesmässigt. Risken är att vi pushar honom nära "väggen" och att han får balansera där resten av sitt liv. Det är som människa han ska bli "sitt bästa jag". Må så bra han kan. Fungera så bra han kan. Klara sig själv osv. Få ett meningsfullt liv och en fritid. Och som min väninna sa: "Hade inte Linné Aspergers?" Ok, en spekulation givetvis men jag kan inte låta bli att le och hålla med. Hur skulle han annars klarat att fullfölja det han gjorde? Det krävs nog en aspergare till det.... ;) Men som sagt, M får välja själv. Jag kan bara råda honom.

M har varit lite sur på mig för att jag har börjat prata om gymnasiet redan nu. Så jag gjorde tio ringar med siffrorna 1-10 i på ett papper som motsvarade alla de alternativ han kan tänkas ha (som vi inte vet än). Och visade hur vi uteslöt dem en efter en så det till sist bara var en kvar. Detta för att M alltid har så svårt att välja. Han behöver tid på sig och vi måste nog också åka och titta dvs hälsa på för att han ska kunna välja.


måndag 25 september 2017

Gravid igen!

De flesta som känner mig irl vet om att jag väntar vår fyra, så nu är det väl verkligen på tiden att ni läsare också får veta. Väldigt oväntat, inte alls planterat men välkommet, nu när vi vant oss vid chocken.... Jag är 42 år så vi trodde knappt det gick.

Och vi har för mycket att göra redan med de tre vi har, men vi bedömer att vi ändå klarar det. De andra tre blir ju snabbt större och klarar mer och mer själva. Och det var helt enkelt för svårt att ta bort fyran. På något sätt får man ju alltid ta konsekvenserna av sitt handlande.....så vi välkomnar plutten! Det är en liten pojke som kommer födas med planerat snitt i mitten av januari. (Planerat p g a de tre tidigare kejsarsnitten.)

Förhoppningsvis kommer det leda till att den här bloggen tar lite ny fart igen nästa år, när jag är hemma på heltid. Ni skriver ju så många värmande positiva kommentarer till mig, så jag vill gärna fortsätta. Och jag mår jättebra av egenreflektionen som det innebär.







lördag 23 september 2017

M testar funkisbasket

Idag var jag och M på funkisbasket. Det är ett nystartat lag i vår stad för ungdomar med funktionsnedsättning. Det gick jättebra. Först så såg det ut som att M inte vågade ta i, men sen träffade han korgen några gånger. Tränarna var seriösa och bra. Frågade mig om Ms behov. Övningarna var helt perfekta och på lagom nivå.

Först så ville M förstås inte åka dit. Så är det alltid med nya saker. "Jag kan inte bestämma mig för om jag vill börja på basket." sa han. Jag påpekade att han inte skulle bestämma sig ännu, utan bara testa. Man får provträna tre gånger utan att det kostar något. M förstod inte vad jag menade så jag ritade upp följande schema.


Först så har vi Test 1. Därefter så får han välja antingen "Nej!" (inte mer provträning) eller Test 2. Efter Test 2, samma sak - välja "Nej" eller "Test 3". Och efter Test 3 så kan han välja "Nej!" eller "Ja!"(då har man bestämt sig). Sen fanns det en genväg till "Ja!" efter varje test, om man verkligen ville.

Han förstod rätt bra och när det väl sjunkit in så gick han med på att åka dit och testa.

onsdag 20 september 2017

Vill ni bli av med mig för att jag har Aspergers?

Som jag skrivit om tidigare har M varit orolig till och från för olika saker. Nu senast så har hans oro varit att vi vill bli av med honom enbart för att han har Aspergers och AD(H)D. Jag har försäkrat honom gång på gång att så är det inte och förklarat hur mycket jag/vi älskar honom. (Eller att det inte går att förklara med de ord som finns. De är inte tillräckligt vackra för att beskriva mina känslor. Typ, så mycket....) Men det har ändå inte gått in. Idag kom oron upp igen. Då ritade jag följande cirkeldiagram. Jag ritade upp hur jag ser på honom. Det blev lite improviserat men så blir det ofta när man har ont om tid. Man har sällan tid att tänka igenom något noga utan man får bara göra något och hoppas att det blir tillräckligt bra och justera sina misstag efter hand.




De olika "tårtbitarna" fick alltså vara olika egenskaper. Aspergers (autism) och AD(H)D var bara två små bitar. Och det finns plus och minus med dem också.

Jag ritade även upp några andra cirkeldiagram för att visa hur det kan vara för andra individer och att man där kan ha mindre bra egenskaper som kan vara lite kämpiga för omgivningen. Det har vi alla. Jag med. Men att vi älskar varandra ändå.

När M fick se detta så blev han jätteglad. Och han är verkligen en lätt unge att ha (förutom hans extra behov). Inte alls trotsig utan väldigt lydig, glad och trevlig. Humor har han också. En riktigt behaglig människa att umgås med.

Han sparade lappen under några andra lappar på kylskåpet. Jag hoppas att han tog detta till sitt hjärta.

onsdag 13 september 2017

Kvarglömd jacka efter gympan p g a ett osynligt funktionshinder

I morse mötte lillebror och jag hans gympalärare på vägen till skolan. Han är en redig karl som vi har bra samarbete med. Men idag skällde han på lillebror för att lillebror hade glömt sin jacka i omklädningsrummet 2 gånger och läraren hade behövt ta med den till hans fack 2 ggr.

Gympaläraren har sagt till resursen att han klarar lillebror själv på gympan och att resursen kan göra något annat. Så jag förklarade för honom att eftersom lillebror har ADHD så ingår det i bilden att han glömmer saker.

"Det måste du hjälpa till med genom att påminna eller så får resursen fixa det." förklarade jag. Då backade han, och förhoppningsvis förstod och sa att "vi får hjälpas åt".

Därefter gick jag och letade upp resursen (som har en helt annan bakgrund och därför förstod mig direkt) och bad dem komma överens om ansvarsfördelningen dem emellan. För om gympaläraren ska ta ansvar för lillebror under gympan så får han göra det fullt ut. Dessutom hade lillebror inte duschat igår, utan han kom hem i samma tröja som jag skickade in honom på gympan i.

Bara ett exempel på hur man hela tiden måste bevaka sitt barns intressen, försvara, förklara, stötta osv, när man har barn med ett osynligt funktionshinder. Trots att skolan är jättebra, och lärarna superduktiga. (Många föräldrar och barn har det mycket, mycket värre.)

Så klart att de också kan få göra fel ibland, men jag måste ju säga ifrån när mitt barn får skäll istället för hjälp med sitt funktionshinder. Som tur var hörde jag det. Det hade varit värre om jag inte hade varit med. Tänk vad många sådana små tillfällen gör med ett litet barns självförtroende. Inte nog med att de glömmer saker. De får skäll också för sitt misslyckande. Ingen gör skit för sig själv med flit eller för att de är lata. Glöm aldrig det! Det ligger alltid något annat i botten. Det gäller att ta reda på vad och sätta in rätt stöd, strategier osv. Så att man har en chans att lyckas som alla andra.

 I det här fallet är det ju enkelt löst så länge det är någorlunda varmt. Jag kan gå och lämna jackan så får han gå de 200 meterna utan. När det är kallt så kanske han kommer ihåg jackan automatiskt, men det vet man aldrig. Ty barn med autism känner ibland inte kylan ordentligt.