Translate

tisdag 21 mars 2017

Rockar du sockorna?

Vad jag tycker det innebär att rocka sockarna:
1) Man tycker att alla får vara som de är MEN man förstår att man måste tala om olikheter för att kunna hjälpa de som faller utan för "ramen". Att säga fina ord och sen blunda för folks svårigheter är inte att hjälpa....
2) Man tycker i grunden att alla ska bli lika behandlade, men när det inte fungerar för en individ så måste man individanpassa.
3) Man är ödmjuk och inser att man aldrig kan förstå hur en annan människa har det.
4) Man kan inte heller veta något om någons föräldraförmåga av att bara se en liten sekvens av en familjs liv.
5) Man blänger inte på någon som beter sig annorlunda. Man funderar istället på hur man kan bidra till att situationen förbättras för alla.
6) Man försöker aktivt lära sig mer om olikheter och inser att varje människa är unik, med och utan diagnos.
7) Man exkluderar inte människor med olika funktionssätt i sin omgivning utan man försöker inkludera dem på deras villkor. (Många orkar inte vara med i stora sällskap och det är helt ok.)
8) Man lyssnar på den som har ett annorlunda funktionssätt och försöker förstå. Samtidigt så förstår man att man aldrig helt kan förstå.
9) Man förstår att funktionshinder varken kan uppfostras eller "skärpas" bort.
10) Man ger folk nya chanser och inser att alla människor kan förändra sig, hitta kompenserande strategier och hjälpmedel.
Håller man med om ovanstående så tycker jag att man ska rocka sockarna. Håller man inte med så kanske man ska fundera en runda till innan man rockar sockarna.....

Här ser ni det mesta vi rockat sockarna idag i vår familj. De passar oss inte så bra då de flesta individer har många par av likadana strumpor just för att vi tycker om när strumporna känns och ser lika ut från dag till dag.
Dela om ni vill!
/"Aspergermamma", mamma till två underbara killar som rockar med sina personligheter varje dag och en dotter som rockar hon med (dock utan diagnos)

onsdag 15 mars 2017

Katter som övergångsobjekt vid lämningen

Det har varit svårt att lämna lillebror på sistone. Han är skoltrött och just nu så projicerar han all skoltrötthet på nya resursen.

Morgonen idag var bra. Han hade sovit bra och ätit bra och gick t o m sista biten själv till klassrummet. Gick in och satte sig, men såg då resursen och skrek till och gick ut igen. Vid det laget hade jag lämnat lillasyster och kom dit. Han var ledsen, sa han var skoltrött och resursen är "så ful" osv. Inget verkade funka och när jag skulle gå blev han jätteledsen.

Eftersom det är övergångar han har svårt med och klassläraren hade sagt att hon hade valt ut spännande böcker om rymden till honom, så gick jag med lillebror in i klassrummet och letade upp böckerna. Då var det fel på dem med. För att distrahera honom så han skulle sluta skrika och som en ren impuls så plockade jag upp ett grattiskort på honom och hans gosedjurkatt och visade honom. Då säger han: "Ja! Ja, vet vad jag kan ha; en katt här. Jag behöver någon att krama på." 

Så jag lovade att gå hem och leta efter "Silvris" som var på bilden. "Säger du till när du kommer tillbaka?" undrade han. "Självklart! Du tror väl inte jag vill missa en bonuskram?!" sa jag. Jag hittade dock inte Silvris - har varit borta ett tag. Reservplanen var att ta med "Guldis" istället och han fick även ytterligare en katt med sig. När jag kom dit så sa han "Jag kanske inte ska visa dem." "Äsch", sa jag. "Ni är fortfarande små. Jag lovar att alla dina kompisar har gosedjur hemma som de kramar på." Med det så gick han in nöjd i klassrummet. 

Tänk så enkelt det kan vara och tänk att han själv hittade lösningen! (Och nu menar jag givetvis inte att detta är lösningen på hela hans skolsituation, utan bara på problemet med övergången hemmet - skolan.)

måndag 13 mars 2017

Lillebror lagar en tand

Alltså lillebror min lustigkurre:

1) Tycker det är roligare att gå till tandläkaren och laga tänder än att gå i skolan, för då behöver man ju inte göra någonting mer än att gapa.

2) Knep igen munnen när han fick desinfektionslösning och vägrade öppna den igen, med motiveringen: "Men det smakar ju citron. Jättegott!"

3) Kände på borren med tummen för att han ville se om den var vass. (Killen som gärna känner på elstängsel också, om han får chansen....) Gissa om jag var nervös att han skulle råka få igång den där en sekund.... Skulle också känna på och testa alla tandläkarens verktyg medan de arbetade....

4) När han skulle välja leksak efteråt så insisterande han på att få skenan som hjälper en att gapa. Stoppade in den i munnen, knep igen munnen igen och skulle gå iväg med den.

Både jag, tandläkaren och tandsköterskan hade fullt upp.... En del av mig kände lite skadeglädje sen förra gången då jag försökte förklara att det inte bara "var att" få Mr-Mr att gå med på att borsta tänderna ordentligt, och de såg rätt frågande ut och nog tyckte jag var en rätt kass förälder (trots att de visste om hans diagnos).

Han var dock väldigt duktig med gapandet så tanden blev nog fin.

lördag 31 december 2016

Täta ombyten

Lillebror har någon renlighetsnojja just nu. Han får för sig att det råkar komma kiss och/eller bajs på kläderna varje gång han varit på toa. Så han måste givetvis byta kläder efter varje toalettbesök. Eftersom han har överkänsligt känselsinne så har jag köpt 7 likadana par långkalsonger till honom, som han alltid springer runt i här hemma. Och tröjorna är rätt lika också. Han har flera i samma färger och de är nog alla i samma modell dvs de känns likadant på kroppen. Detta gör att jag enkelt kan lägga in de kläder han tagit av sig i garderoben igen utan att han märker det. De är ju oftast helt rena. Inte för att han håller så bra koll ändå, precis....

Det kan dock vara lite tröttsamt att behöva vänta på dessa klädbyten vid tandborstning etc men jag tänker att det ju faktiskt är bra att han tränar på det här med att byta om för det har varit lite svårt för honom. Typ: "Jag kan springa runt på gympan i en timme, men jag orkar inte byta om."

Man får välja sina strider. Jag tänker att detta väl går över.

torsdag 15 december 2016

"Spännande" syskondynamik och hot med biljardkö

Hej igen allihopa!

Jag har inte skrivit på länge och det beror på någon slags kombination av tidsbrist och att jag inte har känt att jag haft så mycket nytt att tillägga. När man sover 5 timmar om natten så känns det inte som att man borde prioritera att blogga....

Det blir långsamt bättre här hemma men M och lillebror har båda varit på väg in i väggen i omgångar och det har lett till att maken och jag haft det väldigt ansträngt. Det är tur det är jul snart! Då får vi åtminstone sova ut, för barnen - hör och häpna - brukar klara sig själva en stund på morgonen.

Det som fick mig att känna mig lite bloggsugen ;) var dagens incident. För en gång skull testade vi att maken gick och tränade och handlade medan jag hade alla barnen och gav dem kvällsmat. Normalt brukar vi hjälpas åt. Maken har hand om lillebror, vilket betyder att de spelar datorspel. Det är det lillebror älskar mest av allt - att få spela en stund med sin pappa. Samtidigt så fixar jag fram kvällsmat och har hand om lillasyster och M, som faktiskt ofta leker fint ihop.

Eftersom maken inte var här så fick jag ta stänga-av-datorn-konflikten med lillebror. Han brukar bli arg, skrika, få sammanbrott osv. Och idag så har nog blodsockret lågt vilket innebar att han var på särskilt dåligt humör. Speciellt som han inte hade fått spela med maken. Han kom ner och skrek och då blev lillasyster sur eftersom hon inte hörde filmen som hon och M tittade på till kvällsmaten. Hon skrek åt honom att vara tyst. Och det funkar ju inte i det läget.... Konflikten mellan barnen eskalerade och jag fick gå emellan fysiskt för att lillebror inte skulle skada lillasyster. Han slår hårt och siktar alltid med knytnäven i huvudet numera.

Hon har inte känslan för när det är läge att vara tyst och inte förståelsen för vad ett sammanbrott är. Det ska vara rättvist och hon tar inte skit. Vilket alltid leder till att hon får stryk om inte maken eller jag hinner gå emellan. När ska hon förstå? Pust!

Idag var det så illa att lillebror blev rädd och tyckte att jag var så dum så dum. Verklighets uppfattningen blir lite skev i det läget. Han gick och tog en biljardkö för att försvara sig med och började vifta den mot mig. Samtidigt så skrek lillasyster skällsord åt honom. Inte så låg-affektivt.... Så jag fick ryta åt henne att vara tyst, för att det inte skulle eskalera igen. Sen tog jag det lugnt, backade, talade tyst och lugnt till lillebror och sa att jag inte hade velat skada honom. Väntade. Sen till slut så fick jag honom att lägga undan kön.

Det var lite obehagligt där ett tag. Han är stor och stark och hade han dängt den i huvudet på mig så hade det kunnat gå illa. Men jag visste att tricket var att INTE försöka ta den från honom när han var arg. Det är ju ett lätt misstag att göra. I det läget så blir det lätt att man tänker "jag måste få bort kön från honom". Ja, det var ju faktiskt min första instinktiva tanke. Som väl var följdes den raskt av "om jag närmar mig honom nu så kommer han slåss med den".

En ny era har kommit till familjen- när jag är rädd för lillebror fysiskt för att han börjar bli starkare än mig. Och de där biljardköerna måste vi kanske göra som men mycket annat - förvara högt upp.

Hur har ni det? Är det någon som läser här fortfarande, eller är det mest spamrobottar som jag ser klicken från? ;)