Translate

tisdag 18 juli 2017

Kul att handla och okej med bilresor

I fredags tog jag M och lillebror med till mataffären och storhandlade. Vi har inte riktigt orkat ta med dem till affären. Dels p g a att de inte mått bra och inte kunnat uppföra sig plus att det varit guld värt för oss båda föräldrar att få åka iväg ensamma och få lite "egentid". Men nu så har tiden kommit att de kan åka med och bör få åka med så de lär sig hur man handlar, vad saker kostar osv.

Lillebror ville förstås inte med först eftersom det innefattade att man skulle åka bil (så vi fick med oss allt hem). Han ville egentligen så han kastade upp en legobit och lät slumpen avgöra. ("Om den hamnar så ska jag med, annars ska jag stanna hemma.") Den hamnade på att han INTE skulle med. "Men du behöver inte göra som legobiten säger om du verkligen vill med. Du klarar det. Det är bara några minuter och vi kan köra med rutorna nedvevade hela vägen." peppade jag honom. Och han ändrade på legobitens "beslut". Han försökte förstås med att han skulle gå till och från affären (5 minuter bort) ensam och vi andra skulle åka med bilen. Men eftersom vårt område tyvärr inte tillåter sånt så fick han allt åka med. Better safe than sorry. Tyvärr. Jag tänker inte släppa iväg en docksöt liten pojke med ljust långt hår vind för våg i samma område där någon galning för några år sen försökt bära iväg med barn....

Det gick rätt så bra när vi handlade. M var med, men lite tvekande. Lillebror tyckte det var jättekul eftersom de fick påverka inköpen. Han hittade genast några bifftomater som han ville handla. Tre stycken bestämde han. Och det var kul att hjälpa till med att köra vagnen och hämta saker. Vid ett tillfälle så fick jag gå tillbaka och hämta något vi glömt. Då sa jag till M: "Kan ni stanna här och vakta vagnen." Det är ju mest sånt man drar till med för att inte tappa bort ungarna. Ok, en liten mataffär, men ändå irriterande att behöva leta efter dem när man är tillbaka.

"Vad är egentligen risken att någon tar vår vagn? Vem vill ha den?" undrade M och spände ögonen i mig. 😁

Det var rätt skönt att han inte gick på den faktiskt. Han börjar bli stor.

Naturligtvis så kände sig lillebror hungrig i slutet av inköpsrundan. "Spring och välj ut ett ekologiskt äpple, så får du äta det när vi kommit ut ur kassan." sa jag. Han blev först lite förundrad att han inte fick äta äpplet direkt men sen så förstod han. Som sagt, viktigt att de får komma ut och lära sig. Ta igen lite det som andra barn varit med om några hundra gånger. 😅 Och då har jag inte nämnt hur kul det var att panta lite tomburkar.... "Vi säljer våra burkar mot pengar." *Skutt, skutt"*

Ikväll så sa lillebror till mig: "Imorgon vill jag kanske åka någonstans med bilen och handla nåt. Paprika till exempel." Jag frågade om jag hörde rätt. Ville han åka bil? "Jag har kanske vant mig vid att åka bil." 😮😮😮

Ni som följt bloggen vet hur mycket lillebror hatar att åka bil. Han brukar springa runt och skrika tills vi tvingar in honom i bilen. Även för en 5-minutersresa. Och skriker när han sitter i bilen (att den luktar illa - vi tror han är åksjuk + att det är hans överkänsliga luktsinne som gjort det). Det har varit otroligt tröttsamt för att inte säga skitjobbigt. Håll nu tummarna för att detta gäller även längre resor och inte bara resor till mataffären......

måndag 10 juli 2017

Skräckrädd - tigerkänslor

Lillebror har sedan länge sagt att han blir skräckrädd när det är mörkt. En fas säkert. Han är ju bara nio år och det är vanligt då. Vi måste "monsterkolla" hans säng, bl a. Och dra ner persienner. Det är ju enkelt att utföra.

Man kan ju spekulera i varför han inte alltid ser till att lägga sig innan det blir mörkt och varför han aldrig lär sig. Tiduppfattningen är inte den allra bästa så jag tror det har med det att göra. Det funkar inte trots att han har en egen tavla med lysdioder som släcks varje kvart (memo-day-planner).

Ikväll så skrek han ovanligt mycket över allt möjligt och jag kände mig nog rätt maktlös. Jag skulle hjälpa bara honom, inte syskonen. Han skulle se mer film. Lillasysters snyftande (p g a allergi) var för jobbigt, osv osv. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hade försökt med det mesta. Det är vid dessa tillfällen man tar till strategier som man inte känner sig så stolt över. Jag speglade honom. Jag skrek likadant som honom.

Han blev helt förstörd och sa att jag skapade "tigerkänslor" hos honom. Det kändes som att en tiger skulle ta honom. Givetvis slutade jag att spegla honom. Han lugnade sig lite grann. Till slut hade han lugnat sig så mycket att vi kunde prata om det här med skrikande och att det ger tigerkänslor hos andra människor.

Jag ritat upp honom och maken när de spelade datorspel. I mitt exempel så spelade de datorspel i 2 timmar innan maken inte orkade mer och ville sluta. Jag ritade lillebror som gallskrek. Och en tiger. Maken gick för han ville ju inte ha tigerkänslor. I exemplet gick han sen ner för att äta kvällsmat. Då ritade jag att han skrek p g a lillasysters snyftande och skapade tigerkänslor hos oss andra.

Och jag vet så väl att han är överkänslig för hennes snyftljud. (Hon tar allergimedicin men vi får nog lägga till näsdroppar med.) Jag gjorde en annan ritsaga/seriesamtal för det där alternativen "ta på hörselkåpor" och "gå iväg" finns.

En bra ritsaga/seriesamtal många också innehålla hur man gör rätt, tycker jag. Rätt i exemplet med datorspelandet är att försöka lugna sig, kanske räkna till 10 (det behöver vi också lära honom), tacka maken för tiden och säga att det var kul medan de spelade.

Vi får se hur det går. Hur som helst så är det väldigt plågsamt att ha en 9-åring som gallskriker som en liten bebis så fort han vill ha något. Och det är tyvärr inte bara han. Lillasyster kan också....

söndag 28 maj 2017

Pärlplattor och talserier

Lillebror har lite svårt med finmotoriken så därför var han så stolt när han hade orkat göra en pärlplatta helt själv på fritids i onsdags.

Eftersom han är matteintresserad började han genast fundera på hur många pärlor han använt. Han och M försökte räkna i huvudet men det blev för rörigt. Lillebror kom på att den första hade 1 och den andra 6 och därefter så hade varje ny ring 6 fler pärlor än den förra. Ett utmärkt tillfälle att öva 6:ans multiplikationstabell. Och lite summering. Det är ju en talserie. Den sista biten hängde de inte med på men det gör ju inget. Det är universitetsmatte.




fredag 19 maj 2017

En helsnurrig dag - lillebror springer iväg till apoteket själv

Igår var en helt galen dag. Den började med att en kund ringde och jagade mig t o m innan jag hade hunnit till jobbet. Jag förstår kunden som skulle få data inför ett viktigt möte. Ja, alltså tabeller, figurer och listor. Jag jobbar som statistiker och som konsult.

En stressig dag alltså för alla oss i teamet som tar fram denna output. Kunden mejlar och trycker på för att få sin output. Ett riktigt surt mejl. Helt onödigt otrevligt. Fast det rör mig inte i ryggen - jag är lite mer härdad än så än att gå igång på sånt. Jag tar ett djupt andetag och svarar låg-affektivt, sakligt och neutralt - inte surt och inte övertrevligt heller - varför de får vänta. (De lab som skickat oss filerna har inte gjort ett bra jobb - skräpig data.) Jag behandlar kunden på samma sätt som ett upprört barn med NPF alltså. Det brukar funka bra.

Kollegorna sliter för att få det färdigt. (Jag programmerar inte själv eftersom det inte hinns med i min lilla halvtidstjänst.) Klockan 12.10 ringer lillebrors resurs, som väldigt sällan ringer mig måste jag säga. Lillebror hade misslyckats på toa och ville att jag skulle komma dit och hjälpa honom. Jag hörde hur han gallskrek i bakgrunden. Och hur resursen försökte övertala honom om att få bli insläpp och att få hjälpa till. Jag pratade lite med lillebror genom telefonen och förklarade att jag inte kunde komma. (Det tar mig ca 10 minuter att cykla så hade det varit någon annan dag hade jag kunnat komma dit rätt snabbt.) Jag föreslog för resursen att de skulle ta ombyteskläder och gå till gymnastiksalen och duscha och byta om. Resursen sa att han skulle försöka. Några minuter senare ringer han och säger att de är i gymnastiksalen och att det funkar bra. Pjuh!

Kollegorna kämpar på. Jag ska köra ut allt och får 30 tomma tabeller. Kollegan kör om allt från sin dator. Klockan 12.30 har vi alla ett "lession learned"-möte inplanerat eftersom vi trodde vi skulle varit klara och eftersom flera teammedlemmar är borta nästa vecka. Vi går till mötet. Jag sitter på nålar för jag har skrivit till kunderna att de får allt "om några minuter".

12.55 går jag från mötet för att skicka alltid. Körningen har funkat. Jag skickar datan. Pjuh!

Efter mötet så fortsätter kollegorna kämpa med att få rätt på några listor. Jag ber kollegorna mejla mig direkt när det är klart. Jag får åka hem till M kl 14.20 utan att kunna skicka listorna till kunden. Och kolla mejlen var 5:e minut.

Eftersom det blåste och var 20 grader varmt här igår så gav jag maken ok att sticka ut och vindsurfa efter jobbet. (Han behöver verkligen avkoppling, nog mer än jag.) Så jag tog hand om M och kollade samtidigt mejlen. Kollade också posten och där låg ett brev från försäkringskassan. Vi fick förnyat vårdbidrag på killarna på 1 och en fjärdedel. Gott - är så tacksam för att vi får detta! Detta är alltså motsvarande 50 extra "jobb" i veckan mot normalt föräldraansvar för barn i samma åldrar. Detta motsvarar en heltidstjänst med konstant övertid på 2 timmar/dag, dvs en 10-timmars arbetsdag ovanpå våra jobb. Jag arbetar som sagt "bara" halvtid (så tacksam för möjligheten!) men maken jobbar heltid. 110 timmar i veckan kämpar vi alltså på totalt. 30 timmar mer än två trebarnsföräldrar där båda jobbar heltid. (Oftast jobbar ju minst en förälder deltid i denna situation, i alla fall när barnen är små.) Så det är inte konstigt att vi båda känner oss slutkörda och inte sover alls så mycket som vi borde.

Det blir dags att hämta lillebror. Kollar fortfarande mejlen ofta. Måste cykla och hämta ut några paket på två ställen i vårt närområde. Det är nya byxor som kommit till M och jag ser att hans enda par jeans han har i skolan har gått sönder. Jag lämnar M ensam, cyklar en omväg till skolan för att barnen inte ska se mig, och hämtar paketen.

På hemvägen kör jag förbi lillebrors klassrum/fritids. Jag ser till min förvåning att han är med tjejerna och leker någon lek i buskarna. När han ser mig säger han hejdå till dem och följer med. Jag parkerar cykeln och går in i kapprummet för att plocka ihop lillebrors grejer och prata lite med resursen om det som hände tidigare på dagen. När vi kommer ut är lillebror helt borta.

Jag tänker att han kanske gått hem i förväg, så jag cyklar hem. Vi bor granne med skolan så jag är hemma på 1 minut. Lillebrors skor är inte där och M har inte sett honom. Jag går tillbaka till skolan och letar. Ingen lillebror. Jag tänker att han kanske gått till lillasysters fritids för ibland följer han med och hämtar henne (istället för att gå direkt hem). Han är inte där. Jag går tillbaka hem och tittar i varje rum och ropar efter honom. Känner att paniken stiger. Ringer fritids och ber dem titta överallt där och går samtidigt tillbaka till skolan. Då hör jag några klampande steg som jag känner igen. Lillebror är bakom knuten och han är inte alls glad. Han gråter.

När jag gick in i kapprummet hade han trott att jag hade cyklat till apoteket utan honom. Det var för att han såg mig göra detta en annan dag. (Dumt av mig att cykla förbi utanför hans klassrum.) Så han sprang ner till centrumet i vår lilla stadsdel, frågade folk var apoteket låg. När jag inte var där så sprang han tillbaka till skolan och där sa personalen åt honom att gå hem. Lille gubben. Jag hade inte tänkt på att han skulle göra denna association: Mamma hämtar med cykel = apoteketbesök.

Vi kramades och gick tillsammans för att hämta lillasyster och hennes kompisar som brukar följa med hem och leka. Han hade naturligtvis inget tålamod för han ville bara få vara ensam med mig. Han betedde sig riktigt illa vid fritids. Skrek och drog i mig. Jag svarade låg-affektivt och lugnt. Säkert undrade någon förälder vad jag var för mesig mamma och varför jag inte tillrättavisade lillebror med kraft. (Hade jag gjort det hade det blivit kaos och han hade förmodligen slagits och kanske sprungit iväg.) Tjejerna fick skynda på. Jag kollade mejlen igen. Som var tom. Pust!

Lillebror var fortfarande väldigt upprörd så jag sa till honom att vi fick gå upp på hans rum och kramas lite bara jag och han. Och det ville han gärna. Vi gick upp och la oss i hans säng och kramades och pussades (han gillar det!) och kom överens om att nästa gång vi kommer ifrån varandra så går vi båda tillbaka till fritids. Han lugnade sig, fick tankat nog med mamma-kärlek och kunde gå ut med den andra barnen. Och jag fick kollat mejlen igen och kunde gå ner och röja i köket och börja på middagen.

Klockan 17.55 var listorna klara och jag kunde skicka till kunden. Pjuh! Skönt att slippa bevaka mobilen mitt i detta ståhej, dessutom ensam med barnen!


Senare på kvällen bad han att vi skulle rita upp hur vi hade gått om varandra vid hämtningen. Så bra att han vet vad han behöver! Ni ser resultatet nedan.


fredag 12 maj 2017

Taxifärd och läkarbesök

Vi går privat hos en näringsterapeut och en holistisk läkare i en av Sveriges största städer som ligger ungefär 20-30 minuter från vår medelstora stad. Idag var det dags att åka till läkaren med lillebror för första gången. M fick följa med. Inte helt lätt att få till logistiken utan att killarna missar skolan. Vi har bara en bil och den bilen har maken till jobbet. Jag cyklar till mitt. Så planen var att ta taxi till läkaren och bli hämtad av maken på hemvägen.

Jag cyklade från jobbet strax innan klockan två. Kom hem och packade det vi skulle ha med: Citronvatten (till lillebror), mat, två böcker, lillebrors iPad samt pärmarna med killarnas testresultat. (Vi har både gått till vårdcentralen och köpt tester privat.) Klockan 14.00 gick jag till skolan för att leta upp lillebrors grejer och hämta honom. Han satt i matsalen och åt mellanmål. När mellanmålet var klart, 14.20 gick vi hemåt. M hade inte kommit med skolskjutsen men jag beställde taxin och hoppades på att M skulle hinna hem före den kom. Det gjorde han. Dock redan åksjuk och han ville egentligen inte följa med men jag var inte så sugen på att lämna honom ensam i minst 2 timmar. Han är inte så bra på att sätta fram mat till sig själv. Vi stannade på framsidan alla tre i väntan på taxin. Jag visste att om jag släpper in dem i huset blir det lögn att jaga ut dem igen. Lillebror började skrika om att han ville ha en speciellt jacka som skydd på lukten i bilen. Jackan som jag visste var bortslarvad någonstans i huset. Jag kom på att jag faktiskt hade köpt en likadan fast i storleken större. Slet åt mig den och tog på lillebror. Han fick några torkade bananer att ha i fickan mot åksjukan. Klockan 15 skulle vi vara hos läkaren så vi hade inte någon tidsmarginal att tala om.

Efter de utlovade 7 minuterna kom taxin och vi hoppade in. Detta har vi gjort en gång tidigare för att åka in till näringsterapeuten och det gick bra. Den här taxichauffören hade dock lite ryckigare körsätt så jag märkte direkt att det skulle bli jobbigt. Som väl var kom vi snabbt ut på motorvägen.

När vi kom fram till staden så började lillebror må dåligt. Han satt fram, men det hjälpte inte. Han började skrika att han villa gå av, att bältet satt för hårt osv. Jag talade långsamt och lugnt dvs låg-affektivt men det hjälpte givetvis inte. Taxichauffören sa inte mycket men jag tänkte att han nog var glad när vi hoppade ut ur bilen..... Jag kände mig ännu mer säker på att det nog inte är billukten som är problemet utan att det är åksjuka han har. Att det där med lukten blivit betingat. I alla fall mestadels.

När vi kom ut var klockan 15.00. Lillebror skrek rätt ut i luften i frustration. "Det känns som att jag vill svära." "Svär du lite om det hjälper!" uppmanade jag. Det är ju ändå bara ord. Och jag bryr mig inte om vad förbipasserande människor tänker. Så han skrek och svor lite. Det hjälpte lite men inte fullt ut. M sa svordomarna baklänges för att "ta bort dem". Lillebror skrek efter frisk luft när han kom in till läkaren. Gick och drog i alla dörrar på kliniken inkl där det var patienter. Så läkaren fick se lillebror "in action".....

Till slut lugnade han ner sig och satte sig ner och pratade med läkaren. Det dröjde dock inte länge innan han började klättra runt i undersökningsrummet och fjanta med M. Men det gjorde inget för själva poängen med mötet var att läkaren skulle träffa lillebror, något läkare alltid vill med nya patienter. Resten kan vi nog sköta via Skype. Mycket praktiskt i min situation.....