Idag skulle jag gärna vilja uppmärksamma föräldrarnas situation. Det är nämligen otroligt vanligt att föräldrar till autistiska barn har det tuff i sin relation med varandra. Vi har jobbat och jobbar fortfarande otroligt hårt på vår relation och det blir bara bättre och bättre!
1) Vi hade ett avgörande ögonblick när vi kom på att vi får lov att tycka och tro olika om allt som rör autismen, t ex handviftandet! Vi behöver bara ha en gemensam strategi! Så vi diskuterat och försökt övertyga varandra om att den andre hade fel... Eftersom vi båda är lika envisa och säkra på våra saker, så kan ni ju gissa vilket låst läge det blivit... Numera tror vi fortfarande helt olika om många saker, men AGERAR på samma sätt mot M. Leva och låta leva! Tycka och låta tycka! Men för den saken skull har vi inte slutat diskutera, eftersom det för oss framåt, men vi respekterar varandras åsikter bättre!
2) Efter ett tag la vi märke till att vi sällan hade problem när barnen sov, eller vid de få tillfällen vi hade tillsammans utan barnen. Det är alltså inte främst vi som har relationsproblem, utan vi har hamnat i ett ansträngt läge med barnen. Och detsamma har det varit med kommunikationen. Det är ibland så mycket liv och prat (M!) att vi knappt kan kommunicera med varandra alls, men när barnen sover kommunicerar vi jättebra. Det hjälper oerhört bara att tänka så, och att vi påminner varandra om det när det är som tuffast (men inte så barnen hör). Och vi påminner varandra om hur vi hade det under våra första 5 år tillsammans, innan barnen kom. Och sen försöker vi hitta lite mer tid tillsammans bara vi två.
3) Det är vanligt att man vill satsa hårt på karriären, men hur många tänker likadant om förhållandet? Varför är det så när förhållandet, speciellt om det finns barn med i bilden, är långt mycket viktigare än karriären? Ett långt och lyckligt förhållande innebär ofta hårt jobb. Många av oss har en felaktig bild av att ett långt och lyckligt förhållande bara "går av sig självt". Det är kanske så i början, men de flesta förhållanden har toppar och dalar. Tänker man inte på att man måste jobba sig ur en dal, byter man kanske partner helt i onödan. Man byter till en topp med någon annan, men sen hamnar man i en dal med den personen också.... Detta sätt att tänka har hjälpt oss oerhört.
4) Sök professionell hjälp! Vi har båda gått i terapi var för sig. Och vi har sökt hjälp hos Socialtjänstens Förebyggandeenhet (allt är frivilligt och de gör inga utredningar), för att få tips och råd om hur vi ska hantera barnen genom personliga samtal och att gå en COPE-kurs. Och naturligtvis har vi hjälp från barnhabiliteringen med autismen. Alla dessa saker har hjälpt oss oerhört! Vi har inte gått på någon parterapi än, eftersom vi anser att vi klarar att komma framåt på egen hand genom alla de dagliga diskussioner vi har. Vi har funderat på om vi ska göra detta också - kanske gör vi det i framtiden, men man måste hinna med allt också. Det blir inte bra om man måste iväg på något varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar