Translate

lördag 23 juli 2011

Att acceptera varandra som vi är

Idag kan jag inte blogga om något annat än tolerans. Varför är detta så svårt fastän vi alla är så olika, kommer från olika ställen och ser olika ut? Men det räcker i och för sig att en enda människa tänker helt fel, för att en tragedi ska inträffa. Det är helt ofattbart och jag vill inte riktig fatta heller, om jag ska vara ärlig.

Vi har två avlösare som kommer hit och har M några timmar i veckan. Jag har berättat om det i tidigare inlägg. Efter att vi fått vår ansökan beviljad, fick vi frågan om vi hade några önskemål på vem som skulle komma hit: Kön och ålder fördes på tal. Sexuell läggning och etnicitet kan man säkert också önska, tänkte jag tyst, men det var inget vi diskuterade. Så länge inget finns nedskrivet kan man nog önska vad som helst, eller? Jag blev faktiskt ganska upprörd efteråt, över att jag hade rätt att ha önskemål, eftersom jag tycker att det diskriminerar, hur man än ser det. Könsdiskriminerar, åldersdiskriminerar, rasdiskriminerar, diskriminerar för sexuell läggning osv. Det kändes helt enkelt stötande och kränkande. Vi hade bara två önskemål: Att personen skulle vara genuint intresserad av att jobba med vårt barn och vara duktig på att prata och argumentera, eftersom M ofta luras och är väldigt duktig verbalt.

Det var först när vi fick hit en flicka med en pappa som var född i ett annat land, som jag förstod varför de frågade mig. Flickan hade nämligen fått en främlingsfientlig kommentar av en av de andra brukarna som hon jobbade med. Hon protesterade och påpekade att hennes pappa är från ett annat land (bra, för då kanske de vidgade sina vyer lite), men självklart kändes detta inte alls kul för henne. Det är främst för avlösarnas skull, som frågan ställs! Man är tillräckligt utsatt ändå, när man är hemma hos en familj och jobbar. Man måste känna sig trygg och välkommen. Men det är ändå så fel att det ska behövas!

Naturligtvis finns det även diskriminering mot människor med funktionshinder. Jag har väl inte riktigt insett det ännu, eftersom vi haft det väldigt bra med förstående personal och föräldrar på dagis och skola. Vi har även väldigt förstående vänner. När jag tänker efter har jag faktiskt ALDRIG känt att M blivit diskriminerad för sitt funktionshinder. Det ni! :) Men den dagen kommer, det är jag säker på. Om inte annat när han söker jobb.

Tänker ni som jag nu? Vad hade hänt om jag fått frågan om att ha en neurotypisk-eller aspergeravlösare till M? Vilken häftig tanke! En aspergeravlösare, som kan och vill jobba med min son! Då hade jag nog faktiskt blivit rätt frestad att diskriminera alla neurotypiska... (Fast egentligen tycker inte jag det handlar om diskriminering, snarare om kompetens. Vem kan mer om Asperger än en aspergare själv?!)

Men, men, nog om oss i vår familj! Vi har ju inga problem egentligen... Jag skäms när jag tänker på att jag klagar ibland. Jag har ju alla mina underbara barn hemma hos mig. Jag har tänkt mycket på vilken enorm avgrund de norska anhöriga måste befinna sig i nu, men inte lyckats förstå mer än att jag omöjligt kan förstå... Och vilka hemska scener som utspelat sig både för de som blivit brutalt avrättade och de som klarat sig. Hur kunde detta hända norska barn och ungdomar? Deras enda "misstag": Att försöka förändra sitt Norge till något bättre. Jag hoppas verkligen att alla överlevande och anhöriga får allt stöd som finns att ge. Hur ska de klara att leva efter detta? Hur kommer de må?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar