Translate

lördag 22 oktober 2011

Ansiktsform och autism

Som statistiker kan jag inte låta bli att skriva min syn och mina funderingar på den här artikeln:
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/autism-gar-att-se-pa-ansiktsformen 

Jag är starkt skeptisk. Anledningarna:
Det finns så många duktiga forskare inom andra områden, som tror att statistik är något man kan slå upp i en bok och använda utan djupare kunskaper. Det är det INTE! Statistisk är ett eget forskningsområde. Så jag vill se hur de gjort, innan jag tror på resultaten. Och förmodligen ta reda på vad bättre statistiker än jag själv anser....
 * Multiplicitetsproblemet: Gör man ett stort antal statistiska test, är det förväntat att några faller ut "falskt", dvs utan att det finns någon verklig skillnad. Det finns väldigt många olika mått att mäta och testa, på ett ansikte. Man kan fortsätta hitta på nya mått, tills tillräckligt många fallit ut av slumpen. I artikeln nämns 17 mått. Vem vet hur många de egentligen testat men inte tagit med i sin rapport?
 * Korrelation: Många av dessa mått är dessutom starkt korrelerade med varandra. T ex det som de i artikeln kallar mellanregionen, kinderna och näsan. Faller mellanregionen ut, så gör förmodligen även kinderna och näsan det. Har de tagit hänsyn till korrelationen mellan ansiktsmåtten? Hur gör man det? Vilken matematisk modell? Mer än vad jag begriper....
* Selection bias: Vilka autistiska barn har de kallat till studien? De som har ett speciellt utseende?
* Var studien enkelblind? Eller visste de som mätte vilket barn som hade autism och vilket som inte hade det? Den som mätte borde varit ovetande om detta, ifall forskningen är seriös. Annars kanske man tenderar till att mäta lite extra efter vad man försöker bevisa, utan att ens tänka på det själv. "Hm, 21 cm, eller nej kanske 22 cm om jag mäter lite åt det här hållet istället."
* Sen så blir jag automatiskt skeptisk mot ett forskarteam som har den synen på autism, dvs att det är en "störning". Och jag undrar vad DNs-reporter, som skriver att autism är en sjukdom (vilket det självklart inte är), mer har förvanskat av ursprungsinformationen.... 

Men jag tänker inte låta mig uppröras. För forskare på andra ställen på jordklotet kommer upprepa samma forskning. De kommer att bekräfta eller dementera resultaten. Som ni förstår, tror jag dementera. Men ett litet tvivel finns hos mig: Om det nu är skillnader i hjärnan, varför inte även i ansiktet, rent logiskt? De sitter ju ihop.

Men när jag tittar på mina vackra killar, så känner jag inte igen något av det. Deras munnar är inte direkt stora, tvärt om. Näsorna däremot är mera normalstorlek eller större, inte små som de borde vara enligt artikeln. Maken och svärfar har förstås ett markerat streck mellan näsan och munnen. Vem har ärvt det? Jo lillebror, sonen UTAN autism, inte M....  Ögonen sitter inte onormalt brett. Och pannans bredd, hur mäter man den? Har det inte liiiite att göra med var hårfästet sitter också? De har stora huvuden förstås. (Maken och sonen är kejsarsnittbarn, p g a att huvudena inte kom ut.) Men huvudstorleken stod det inget om i artikeln. Jag utgår från att forskarna mätt även det... Kanske det där med mittpartiet, då? Hm, men alltså hur ser andra människor ut egentligen i mittpartiet? Det har jag nog aldrig tittat på. Äh, jag tror jag släpper det och avvaktar ytterligare forskning.... :) Dessutom är de ju så vackra, precis sådana som de är, både på insidan och utsidan.

Men jag kan inte låta bli att tycka, att det delvis hade varit positivt om man enkelt hade kunnat se alla de autister som inte ens vet om det själva. De som är professorer, forskare, datorsnillen, konstnärer osv. De som inte är ett dugg mer funktionshindrade än medelsnittet, utan kanske tvärt om har en unik talang TACK VARE sin autism. Då äntligen, hade omvärlden kanske förstått vilken unik kompetens många av dem besitter, och hur lyckosamt det blir för alla dem, där yrke och specialintresse sammanfaller. Och för samhället.

3 kommentarer:

  1. Hej. Hittade din blogg när jag sökte info om att berätta för sitt barn om Asperger. Jag kommer definitivt att följa din blogg. Våran son som är åtta år fick diagnosen strax innan jul förra året. Han har precis som M även ADHD. Den diagnosen fick han förra sommaren. Jag känner igen mig i din beskrivning om ångvält och smal korridor. Det beskriver exakt hur jag känner. Jag har själv diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Framtiden får utvisa om våran son har det. Vi har även en fyraårig pojke som är väldigt olik sin storebror så vi tror inte att han har ADHD eller Asperger. Våran son äter concerta och för honom har det fungerat bra. Han fick otäcka raseriutbrott innan han började med medicinen oc var även deprimerad. Sa att han inte ville leva. Jag är helt övertygad om att jag kommer att få många tips från din blog och även känna igen det du skriver :-) Jag ska börja med att läsa ikapp mig. Har rätt mycket tid att sitta och läsa när jag ammar min några veckor gamla dotter :-)

    SvaraRadera
  2. Hei!

    Du skreiv akkurat det innlegget eg skulle ønske eg hadde krefter og kompetanse til å skrive. Som utdanna biolog (og dessverre ganske dårleg på statistikk) er eg skeptisk til slike komplekse mål, og har stor respekt for faren ved falske positivar ved å køyre mange mål og mange testar. Hastig respons her, denne må eg faktisk lese endå ein gong. Kjem kanskje tilbake...

    SvaraRadera
  3. Vill bara säga välkommen Saga och Hege! Trevligt! Kommentera gärna igen! Jag är säker på att ni båda har mycket att ge både mig och alla andra läsare.

    SvaraRadera