Precis som för de flesta andra föräldrar, tryter mitt tålamod ibland. Det har varit en slitig helg p g a att maken mått dåligt. Han har haft en hemsk hosta i några veckor och har haft svårt att sova, speciellt senaste veckan. Det sätter sig så klart på orken och tålamodet. Och på frun, som då måste ta barnen helt själv när han sover ut eller går undan för att hostan satt sig på humöret. Tack och lov hade vi hjälp några timmar i helgen, i form av avlösarservice. Men det känns ändå som att jag skulle behöva ta in på ett vilohem en vecka, eller i alla fall någon dag. Det hade räckt att få gå på den 1,5 timmes massage idag, som jag bokat in. Men den blev inställd p g a att lillasyster bajsat löst på dagis. Så i morse hann jag lämna, cykla och storhandla, därefter skynda till dagis för att hämta lillasyster, lägga henne för middagsvila (vilket tog lång tid och mycket bus = hon är nog frisk), att förbereda middagen, väcka lillasyster och gå och hämta lillebror. Därefter kom M och hans assistent hem. Och sen var den vanliga cirkusen igång igen. Utan att jag ens hade fått 5 minuters egentid.
Nåväl. Åter till mitt tålamod. M har tyvärr olaten att skrika rätt ut så fort det är något han vill. Ibland säger vi att han ylar, och det är nog faktiskt det bäst beskrivande ordet på hur det låter. Att han gör det är förmodligen beroende på hans ADHD (impulsiviteten), men även p g a att vi låtit honom hållas för länge med detta. Jag brukar klara det. Idag gick det bara inte. Och så tänker jag mer och mer, att han måste lära sig hålla tillbaka denna impuls.
Så när jag sa åt honom att tvätta händerna innan maten och han skrek tillbaka flertalet gånger, så brast det för mig. Jag skrek tillbaka. Och han blev jätteledsen. Och inte blev jag gladare för att småsyskonen sprang runt och fjantade i vardagsrummet, istället för att komma och äta. Som väl var, var maken på sitt bästa tålamodshumör. Han sa till mig på skarpen och tog hand om M.
Lite senare skrek M över något annat. Han var verkligen på dåligt humör idag, precis som jag. Så jag sa till honom att han och jag skulle prata allvar inne på lekrummet. Jag sa att vi båda skulle PRATA. Ingen skulle skrika. Och för att vi inte skulle bli onödigt arga på varandra så tog jag hans hand när vi gick in. (Försök att skälla på någon du älskar och samtidigt hålla honom/henne i handen!)
Jag: "Hur känner du dig, när jag skriker på dig?"
M: "Ledsen."
Jag: "Hur tror du att jag känner det, när du skriker på mig?"
M: "Ledsen."
Jag: "Och vad gör jag, när du skriker på mig?"
M: "Skriker tillbaka."
Jag: "Och vad gör du, när jag skriker på dig?"
M: "Skriker tillbaka."
Jag: "Och då skriker jag igen. Och så håller vi på så. Skriker åt varandra och gör varandra ännu mer ledsna. Det är väl ändå ganska ofiffigt?!"
När jag sagt det sista brast han ut i skratt och vi skrattade lite åt oss själva. Att vi var så där tokiga. Vi pratade också om att det hur det känns med kärleken, när den andre skriker på en. Att det inte känns som att den andre älskar en, utan tvärt om som att den andre inte tycker om en. Och det är ju väldigt tokigt, eftersom vi älskar varandra så mycket. T o m när vi är arga på varandra.
Sen så pratade vi om vilket man hör bäst: Skrik eller vanligt prat. Jag exemplifierade med några meningar, som jag både skrek och sa i vanlig ton. När man gör det, så är det ju så löjligt självklart att det aldrig lönar sig att skrika.
Resten av kvällen gick rätt okej. Jag höll mig lugn i alla fall. Han började skrika några gånger, men då skämtade jag med honom och sa att "Näe, nu gör du någon ofiffigt igen! Du som egentligen är så fiffig...." och han kom av sig med skriket och började flina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar