Translate

lördag 28 januari 2012

Besök hos vänner som flöt på

Idag hälsade vi på vänner som fick tvillingbebisar för ett tag sedan. Vi har varit lite isolerade, eftersom vi tyckt det varit jobbigt att åka iväg med alla barnen. Men det blir lättare och lättare att komma iväg. Delvis p g a att barnen blir äldre och äldre, men också för att jag förstår maken bättre och bättre. Och skärper MIG, istället för att kräva att HAN ska skärpa sig. Mitt problem är att jag nästan alltid får ett stresspåslag när vi ska åka någonstans, för att jag hatar att komma för sent. Och för att jag haft alldeles fel förväntningar på arbetsfördelningen då vi ska iväg.

Denna gång fick maken näsblod precis när vi skulle åka. Jag tänkte: "Äh, det är våra vänner. De förstår." Och vi skulle ändå inte göra något särskilt, mer än träffas hemma hos dem. M a o var det inte så stressigt som jag först tänkte mig. Han ville gå och lägga sig en stund och fick det så länge han behövde, utan en endaste "vi-får-skynda-oss-sen"-kommentar från mig. Inte ens en suck. Och det hjälpte, för han var snabbt på benen igen. (Det är inte så att jag avsiktligt stressar honom, med mina konstateranden eller suckar, men det blir effekten. Så jag får hålla tyst.)

Och medan han låg i sängen, såg jag till att barnen kissade och bytte kläder. Extraombyte, present till bebisarna och glutenfritt fika hade jag redan förberett. Var och en av dessa förberedelser krävde ungefär en ansträngning av 2-3 på en tiogradig skala, och tog mig respektive 1,10 och 5 minuter att fixa (1-packa extrakläder, 10-leta upp en passande present ur presentlådan, 5-röra ihop ingredienserna till en kaka och sätta in i ugnen). Totalt ca 16 minuter alltså. Inte mycket att bråka om, speciellt inte som han hade koll på barnen under tiden. Jag har lärt mig att maken bara är intresserad av att "allt" är med. Vi behöver inte diskutera igenom så mycket VAD som ska med, utan han litar på mig. Kanske att han frågar mig om några detaljer, men egentligen fixar jag det bättre utan hans inblandning. Det blir lite "ju fler kockar - desto sämre soppa" om vi båda ska förbereda. Å han måste ju ändå fråga mig om detaljer när han packar, typ: "Är detta lillebrors byxor?"

Så började utslussningen av barnen till bilen. Jag hade lagt lillasysters ytterkläder i en hög, lillebrors i en annan. M tog på sig själv, i sin ingång, där hans saker var. Jag tog på lillebror och maken tog på lillasyster. Det var lätt för honom, eftersom alla kläder låg framme. När vi skulle åka, så hade jag förlagt lillasysters vantar. "Kan du leta efter lillasysters vantar?" frågade jag maken. Jag uppfattade hans undrande min. "Ja, de ROSA vantarna." förtydligade jag och såg en lättad min i hans ansikte. Men han hittade inte dem, så jag tog över letandet utan snack, eftersom jag är den bättre "letaren" av oss två. Å det var inte lätt att hitta dem, för jag hade lagt dem under några andra kläder.

Maken fixade så att barnens surfplattor kom med och GPSen, så vi hittade till vännernas nya hus. Sen körde han. Han är helt klart den säkrare bilföraren av oss två, speciellt vid halt väglag. Å jag åker hellre med. Jag satt och blundade i bilen. Vilade mig, vilket var välbehövligt.

Hemma hos kompisarna, så sprang maken runt och höll koll på lillebror. Nåt som är tungt för mig, eftersom det innebär att lyfta undan honom när han hittar på väl mycket bus, som t ex att springa upp för trappan till ovanvåningen och hoppa i deras sängar. Ca en 9-10 för mig, men "bara" en 7-8 för maken. Lillasyster och M lekte snällt, så jag hade faktiskt möjlighet att bära runt på kompisarnas kolikbebis en lång stund. Det GAV mig energi, att få hålla och hjälpa en liten bebis med magont.

Maken och den andre pappan, som är vänner sen gymnasietiden, pratade om sitt. Jag misstänker att det var om teknik och datorer.... Och jag och mamman pratade vårt "barn"-snack. Ja, så mycket det gick med totalt 6 barn, i ett stort hus....

Efter 2 timmar, såg jag på maken att nu var han helt slut. Bara att bege sig hem utan diskussion. Direkt. Att begära att maken ska orka lite till, är respektlöst och meningslöst (för han har ju redan gett allt han har). Så vi packade ihop snarast möjligt.

Maken var rätt trött när vi kom hem, men inte helt körd i botten, som väl var. Att notera - inte en enda gång bråkade vi om någonting. Inte en enda liten konflikt, eller onödig kommentar från någon av oss, som sög energin ur oss. Det bara flöt på. Äntligen! (Men vi får jobba på att komma iväg lite tidigare, INNAN han är helt slut. Och han får förmodligen säga det till mig, för jag ser det för sent.)

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera