Som jag berättat innan går maken och jag i parterapi. Det beror främst på våra kommunikationsproblem, då barnen är vakna. När barnen sover, har vi sällan några problem. Nu är ju detta självklart inte barnens fel, utan det är situationen som är för ansträngd. Det är helt enkelt för rörigt hemma hos oss.
Vår beslutsprocess går till så här:
1. Insamlande av fakta. Maken sitter på viss fakta, t ex det är fint pulkaväder. Och jag sitter på annan fakta, t ex lillebror har åkt pulka hela dagen på dagis, men har inte ätit ordentligt och är därför gnällig. Sen har vi gemensamma underförstådda saker, som t ex barnen har inte fått åka mycket pulka i år p g a snöbrist. När vi kommer hit, brukar M lägga sig i, om han t ex hör ordet "pulka". Han skriker rätt ut, saker som: "JAG VILL INTE HA EN BLÅ PULKA!", "HINNER VI ÅKA PULKA INNAN MATEN?". Det beror delvis på autismen, men också för att vi tyvärr låtit honom hållas för mycket med detta. M a o är det en uppfostringsgrej också (som vi jobbar på). Sen är det två små otåliga, precis som många andra små barn. Så redan här har vi det tufft.
2. Tid att fundera ut sin egen åsikt. Den här tiden är nästan alltid för kort. Och det är svårt att tänka när man inte har alla fakta klart för sig och när M ylar. Och när någon av de små vill ha hjälp med något.
3. Avlyssnande av den andres åsikter. Också otroligt svårt, eftersom man inte har alla fakta klart för sig + att M repeterar samma saker som under punkt nr 1.
4. Tid att fundera igenom den andres åsikt och om man eventuellt ska ändra sig. Det är sällan denna tid finns.
5. Försök till gemensamt beslut, genom att successivt låta våra åsikter närma sig varandra. Det är inte alltid vi kommer hit. Rätt ofta så agerar bara en av oss eftersom kommunikationen blivit bruten, och då ofta på sina egna åsikter. --> Bäddat för konflikt.
Och rätt ofta så missuppfattar vi var den andre är i dessa steg. Maken tror påfallande ofta att jag passerar nr 4 utan att ändra mig, och är på nummer 5 med mina egna åsikter till ett gemensamt (enväldigt) beslut, när jag faktiskt bara är på nummer 3. Eller t o m kanske tänker högt på nummer 2, för att jag försöker få alla fakta som jag missade under nr 1 klart för mig m h a honom. Det har blivit betydligt bättre, sen maken fattat detta samband. Att jag faktiskt bara står och stampar, när han vill skynda fram ett beslut.
Hur vi löser det? Jo, så många beslut som möjligt tas när barnen inte hör. Antingen går vi undan och sänker rösterna, eller så planerar vi i förväg på kvällen eller i telefon innan dagis- och skolhämtning. Och det funkar så mycket bättre. Går snabbare och besluten blir mycket bättre. Om barnen börjar störa kommunikationen, håller vi ihop och ber den personen vänta, eller så får beslutsprocessen pausas. Allt för att alla stegen ska hinnas med. Det måste få ta den tid det tar, för att det ska bli bra beslut. Och f a för att vi ska undvika onödiga och utmattande konflikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar