Katterna!

Jag har nämnt det innan, men faktiskt aldrig ägnat Ms katter ett längre blogginlägg. Det är så, att han har ca 30 gosedjurskatter. Sin första katt, katten Jansson, såg han på hyllan i en affär när han var 4 månader. Han bara log, hela bebisen. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi förstod inte då, att det förmodligen var de stora vita ögonen och den svart-vita pälsen, dvs de tydliga kontrasterna, som tilltalade honom. Men vi köpte den givetvis åt honom. Mitt livs bästa köp: Så mycket kärlek och trygghet, reades ut för 29.90. Vi köpte raskt en till, så han egentligen hade två utan att veta om det. Det gäller att slita på dem jämnt.... Och det var bra att ha två, när den ena råkade sova över på apoteket i en vecka....

Katten Jansson, en av de två, var sen med på dagis, varje dag i flera år. Hemma fick Jansson sällskap av Misse, numera kärleksfullt kallad Muggige Misse, eftersom vi inte får tvätta honom. Och sen tillkom många fler. Jamas som jamar, Kim som är blå, Pelle Svanslös, Che-che-che-vius, Bams-Mjau som egentligen är en stor hund, som maken räddade från att kastas på tippen. Ja ni förstår, M lever sig verkligen in i kattvärlden.

Det var nog faktiskt så han började leka. Med katterna. M lekte förstås inte innan han var tre år. Han bara tittade på leksakerna. Snurrade på hjulen på bilarna (en klassiker bland autistiska barn). Sen kom han igång. Katterna var oftast med på ett hörn, lekte bredvid eller bara tittade på. När han hade haft gympa på dagis, sprang han runt i vardagsrummet och sjöng gympalåtarna. Katterna var naturligtvis med. Han t o m gjorde en bandspelare av en kassaapparat. Inte så illa för en autistisk kille med lite sämre föreställningsförmåga, än andra barn. (=Förmåga att leva sig in i att leksaker kan vara något annat, och/eller riktiga saker.)

Vi föräldrar kan fortfarande göra röster till katterna, och det känns verkligt för honom. Katterna kan alltså säga till M vad han ska göra. Vi har använt det lite, men inte missbrukat det helt, om ni nu trodde det.... Numera vet han att det är vi, men han lever sig gärna in i det ändå. Och fortfarande, gör han själv röster åt katterna.

Vi låter honom hållas. Det är tydligen vanligt med gosedjur bland sjuåringar. Det är lätt att tänka att M är så smart och borde låta bli det nu snart, men så tänker inte vi. Farligt att behandla honom som äldre än vad han är, bara för att han är lite lillgammal ibland. Och vi tänker att han ju faktiskt är skev i sin utveckling, och att det säkert fyller någon funktion. Kanske för att komma ikapp? Kortfattat: Han behöver det!

M kommer inte leka med katter när han är 20 år, ändå.... Och då ungefär, när han flyttar hemifrån kan han ju skaffa sig en riktig katt. Det går tyvärr inte nu, eftersom jag är allergisk.

För ett tag sen träffade jag en annan mamma till ett barn med asperger. Hennes son hade varit väldigt fokuserad på Bamse och karaktärerna där. Han hänförde allt till Bamse. Hon berättade att hon hade lite ångest för att de klankat ner på honom för det. Nu hade de begripit att det faktiskt var m h a Bamse som han lärde sig förstå omvärlden. Bamse fyllde en funktion, precis som katterna.