Pianoundervisning

Idag hade M sin första pianolektion. Vi tackade nej till pianoundervisning på den kommunala skolan, fastän vi faktiskt fick en plats med zuziku-metoden, som det är lång väntetid till. Anledningen till att vi tackade nej, är att man måste köra eller åka buss ner till stan. Totalt tar detta ca 20-30 minuter per håll. Och det kan ju vara lite bökigt om man jobbar och lektionen är klockan 14. Och inte bra för M som blir trött av alla intryck på bussen.

Så dök det upp ett erbjudande hos en privat musikskola som har undervisning på Ms skola 10 meter från hans klassrum, under fritidstiden. Det kostar lite mer, men om man drar ifrån transportkostnaden tur och retur ner till stan, så skiljer det ca 30 kronor per lektion. Och då har jag inte räknat med tiden som det tar att åka från dörr till dörr. Som minst är den 30 minuter, då man kör. Så om jag jobbar 30 minuter längre i veckan istället, så har jag tjänat in dessa 30 kronor, gott och väl. Och M slipper sitta på bussen. Och hans tid är väl också värt nåt, om man nu ändå räknar på det?! Tid är pengar, och pengar är tid. Ja, jag är förstås arbetslös just nu, men rent hypotetiskt. Och jag hoppas ju på att få ett nytt jobb snart.

M var rätt orolig innan vi kom dit. Han hade hört någon spela på ett riktigt piano på skolan (vi har ett elpiano), och det lät för högt, tyckte han. Så han kom dit med hörselkåpor på av psykologiska skäl. De åkte förstås av mitt under lektionen. Jag smög av dem. Och självklart var jag med under lektionen.

Läraren skrev upp C till G på en lapp efter noterna till Månadssången (med melodi från Beethovens 9:e symfoni). En kul övning! M skulle öva på att spela med alla fingrarna, inte bara pekfingrarna. Det gick rätt bra. Han lyssnade på läraren och försökte sitt bästa. Detta hade aldrig funkat för ett år sen, men nu är han kontaktbar nästan hela tiden och koncentrationen har förbättrats.

Det är nyttigt att vara med i början tror jag. Så man kan se förbättringar och förklara hur M funkar. Jag föreslog att läraren skulle sätta lappen med texten mera i synfältet på M. Han hade skrivit bokstäverna högst upp till vänster på ett A4. Jag tänkte för mig själv att alla barn förmodligen skulle varit åtminstone lite hjälpta av detta knep.... Han vek pappret så det blev lättare för M.

20 minuter går ju ganska fort. M var glad efteråt. Han ville fortsätta. Som vanligt behöver han en liten "knuff" för att våga testa nya roliga saker.

Det är inte mycket läraren hinner på dessa 20 minuter, men jag tycker ändå att han kunde förklarat varför M inte fick spela med pekfingrarna. Men det gjorde han kanske när jag inte hörde? Jag gjorde det  i alla fall när vi kom hem. M älskar ju att lyssna på klassisk musik, så han förstod att man inte hinner och kan spela de svåra styckena med bara pekfingrarna. Detta är nog självklart för de flesta barn, men varför inte säga det till alla? Jag visade även vilken låt det är som läraren försöker lära honom, med hjälp av YouTube. Inte heller det självklart för M, som sjungit den många gånger i skolan.

Nåväl, de andra barnen är väldigt nöjda med läraren och jag tycker att han verkar mycket bra i övrigt. Tålmodig beskrivs han som. Och det är nog bra....