En kompis nämnde en bra liknelse mellan livet och kortspel. Något som egentligen är rätt självklart, men det var en bra minnesbild att bära med sig.
"Det är vad man gör med sin giv, det vill säga med de kort man fått på hand, som är viktigt. Inte vilka kort man inte fått."
Med andra ord, så lönar det inte sig att gräma sig över det man inte fått i livet. Det är bättre att acceptera det man fått och göra det bästa av situationen.
Visst får man sörja det man inte fått eller det man fått, t ex att ens barn har funktionshinder. Men det kan vara bra att ha andra förhållningssätt ibland också. Så man inte fastnar i sorgen, med "offerkoftan" på.
Jag nämner liknelsen för att den fått mig att mentalt kavla upp rockärmarna lite extra, och tänka: "Nu jäklar ska jag spela de där korten jag fått, på allra bästa sätt."
Kanske lite fånigt, men det hjälper mig att fokusera och peppa mig själv. Och jag tänker att jag faktiskt är en ganska bra "spelare" emellanåt.
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inte alls fånigt! Klokt och tänkvärt!!!
SvaraRadera