Translate

torsdag 21 mars 2013

När inget fungerar

Idag hade jag en tuff hämtning på dagis. Jag hämtar oftast lillebror och lillasyster samtidigt.  Lillasyster tycker om att få komma in till de stora barnen och titta, samtidigt som lillebror då får möjlighet att avsluta det han håller på med. Han behöver ofta lite tid vid övergångar.

Idag hittade lillasyster en dinosaurie som hon tyckte var särskilt intressant. Lillebror ryckte den ur hennes händer, och sprang till toaletten och låste in sig med den, medan lillasyster gallskrek. Jag gick efter min nyckelknippa för att låsa upp dörren utifrån. När jag får upp dörren, ser jag att lillebror doppar dinosaurien om och om igen i toalettstolen så det skvätter toalettvatten överallt. Han skrattar hysteriskt åt sitt bus. Lillasyster skriker ännu mer. Jag får ut honom ur toaletten. Samtidigt så vill några andra barn gå in och titta. Jag får ropa till dem att inte gå in. Jag får av lillebror kläderna, och tvättar hans händer och ansikte i handfatet utanför. Därefter springer han iväg, iklädd endast långkalsonger. Jag skyndar mig att tvätta av dinosauren, medan lillasyster fortfarande skriker. Hon tar den och springer iväg. Jag skyndar mig att torka upp inne på toaletten.

Jag ser att lillebror håller på att kasta hårda leksaker omkring sig. Han springer runt som en virvelvind mellan rummen. Och han svänger runt med sin fleecetröja så att kompisen nästan får dragkedjan i ansiktet. Jag måste stoppa honom. Jag tar honom åt sida, förklarar att han måste sluta. Jag får ingen kontakt. Han är helt inställd på att busa. Det är ungefär som att kommunikationen in till hjärnan är avstängd, som vid "sammanbrott" (utbrott). Rätt obehagligt faktiskt. Till slut så ser jag inget annat alternativ än att ta ut honom till barnvagnen, utan ytterkläder. Det var som tur var inte så kallt. Vi bor i Skåne. Det kändes inte alls okej, men vad skulle jag göra? Jag kan ju inte låta honom gå bärsärkagång därinne och skada kompisarna. Han lovar att bete sig efter några få sekunder och vi går in.

Väl inne börjar buset igen. Jag lyfter ut honom till barnvagnen igen. Han springer in. Han är lugnare men är inte helt samarbetsvillig. Jag skyndar att få på lillasyster ytterkläderna. Vid det laget har alla kompisar gått ut. Jag och lillasyster går ut till vagnen och väntar. Lillebror får klä på sig själv. Han gör det och kommer ut till oss. Svetten rinner och jag känner mig helt misslyckad.

Jag vet ju hur man egentligen ska göra i dessa situationer. Inte bära iväg eftersom det innebär att man håller fast honom en kort stund. Utan egentligen ta undan alla andra. Men det går ju inte när han springer runt som ett yrväder inne på dagis. Och det är många kompisar där i olika rum. Och det går så fort när han plockar upp en leksak och kastar. Eller kastar sig själv mot (plåt-)facken i hallen. Jag vet att man ska försöka avleda honom på en annan aktivitet. Absolut inte hålla fast. Muta i nödfall. Fina teorier som jag håller med om. De funkade dock inte idag. Kanske är en del av problemet att andra barn inte bemöter honom lågaffektivt? Det spelar ju ingen roll hur mycket pokerface jag har, när lillasyster gallskriker.....

Hur gör ni andra i dessa situationer? Tips någon på hur jag ska lyckas bättre nästa gång?

9 kommentarer:

  1. Jättebra inlägg!

    Det är så bra för oss som inte är i samma situation att verkligen få höra hur det kan gå till i eran familj. Jag tycker du är helt otrolig och löser "problemen" helt rätt. Man kan inte alltid göra -som man egentligen ska göra. Ibland får man lov att göra det man måste.

    Det är tråkigt att höra att ni har haft det så extra tufft på sistone.
    Jag skickar massor av styrkekramar.

    SvaraRadera
  2. Tack snälla Maria! :)

    Ja, det är min avsikt. Att vara ärlig. Jag är ju inte perfekt. Och när detta hände igår, så hade jag ingen tid att tänka efter. Jag fick bara agera och jag kunde ju inte låta honom skada någon annan.

    Som väl är har jag en mycket förstående arbetsgivare och ett bra jobb. Jag ska jobba hemifrån idag (halvtid), så får jag förhoppningsvis lite "luft".
    Kram

    SvaraRadera
  3. Vilken situation. Du kunde nog inte gjort så mkt annat. Jag är ju "nybörjare" på ämnet. Förmodligen hade jag skämts och mått dåligt av alla blickar. Andra runt omkring som inte "förstår" har ju ofta massa åsikter om hur man handskas med barn som inte kan uppföra sig. Du har säkert också fått en massa "goda råd" (skitråd) om att hålla fast, säga till på skarpen m.m . Jag är mest stressad när situationer uppkommer när andra ser. Svårt att "lösa" situationen som man skulle ha gjort hemma... När dessutom fröknar ser på. Du löste det fantastiskt bra. Som du säger kan du ju inte börja plocka undan alla saker inne på dagis. Hoppas du får en bra dag idag! Kram/Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Åsa! Ja, jag tänker att jag inte hade något val, ju mer jag tänker. Detta sa också logopeden från HAB, som jag passade på att fråga. Jag har nog kommit till en punkt när jag inte bryr mig om vad folk tycker. Det underlättar. Och så vet ju alla fröknar och föräldrar om hans diagnos, så det tar pressen av mig en del. :) Skitråd har man fått massor. Som att man inte testat dem redan....
      Dagarna nu är rätt tunga, eftersom maken är sjuk, men de lättar upp så fort jag är inne här och läser och skriver. :)
      Kram

      Radera
  4. Hej,
    Har väl egentligen inget bra råd i sammanhanget, inte mer än att man pustar med. Jag hade fördelen att en mamma sa att hon ibland fick både komma till dagis utan ytterkläder på barnet och ta barnet ifrån dagis utan ytterkläder. Jag tittade så klart storögt på henne ;) tills vår 2 åring verkligen har hamnat i trotsåldern, så vissa dagar, sveper jag helt enkelt in honom i en filt, sprattlandes, sätter honom i barnvagnen, utan ytterkläder och går hem! Om hon inte hade sagt så, vet jag faktiskt inte hur jag hade löst det, men jag känner mig i vart fall mindre dålig när jag vet att fler har gjort så. När han väl är i vagnen så brukar han vilja ha mössa, handskar och stövlar, så då är han ju klädd, den korta biten vi har från dagiset och hem.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vilken underbar lösning! Du hade ju ett jättebra råd! Jag ska också ta med mig en filt till dagis. Det kan nog funka faktiskt. Om inte annat så fattar han ju varför overallen just är en overall och inte en filt (den åker av). Tack! :)
      Kram

      Radera
    2. :) Vad glad jag blev, att det kanske skulle funka för dig med, det känns rätt bra för mig när jag gör så i alla fall, jag har inte känt att min "strid" behövde vara just i hallen hos förskolan ;) när jag inte måste.
      Tror också att lillebror kan komma på att overallen är något mer praktiskt.

      Kram

      Radera
  5. Vi har haft många sådana hämtningar, och jag lyfter alltid ut lillebror. Vet att det inte är det bästa, men det är först när vi kommer ut från dagis som jag har möjlighet att få kontakt med honom igen, när inget annat stör. Inne springer alla de andra barnen runt och tycker att det är jätteroligt när jag jagar runt efter lillebror vilket får honom ännu mer upp i varv. Det är som om rummet blir för trångt åt honom, men ute finns det plats och där kan han springa runt.
    /Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken intressant betraktelse Malin! Jag upplever det också så, när vi kommer ut. Han blir kontaktbar igen. Det är nog alla intryck som stör. Så det är kanske nödvändigt att få ut dem? Läste du Lindas kommentar ovan om att ha med sig en filt? Varför inte? Då erbjuder man ju något mysigt, istället för att det kan tolkas som ett straff.
      Tack!

      Radera