Translate

söndag 28 juli 2013

Mera låg-affektivt bemötande i praktiken

Lillebrors ögoninfektion, som jag skrev om i förra inlägget, har spridit sig till öronen. I morse vaknade han och gallskrek. Det redde upp sig med näsdroppar och paracetamol för resten av dagen. Så somnade han i kväll, efter en förebyggande dos avsvällande näsdroppar. Efter en halvtimme så vaknade han igen. Var helt otröstlig och knappt kontaktbar. Han sprang runt på ovanvåningen och gallskrek. Jag gick efter flytande Alvedon, som vi egentligen inte är förtjusta i att ge barnen på grund av rapporter om dess skadlighet. Men vad gör man annars i det läget, när ens barn lider så?

Jag visade honom medicinen och påminde honom om att den hade hjälpt honom på morgonen. Mera gallskrik. Han ville inte ta den. Jag fick fram iPaden och började visa honom ritsagan vi hade gjort på morgonen om detta, så han skulle förstå. Jag visade honom bilden där han var ledsen och fick medicin, och därefter bilden där han var glad igen. Det funkade inte. Mera gallskrik. Och han påstod att han skulle kräkas av medicinen. Jag insåg att kommunikationen in till hjärnan var delvis avstängd. Han lyssnade inte på mig tillräckligt mycket, för att kunna lugna sig. Eller så mådde han verkligen illa.

"Ge honom stolpiller!" ropade maken och ville därefter föra någon slags diskussion med mig om vad vi skulle göra.

Jag bad maken gå iväg med de två andra barnen, så jag kunde koncentrera mig på lillebror. I det läget kräver lillebror 100% av min koncentration. Jag kan knappt höra mig själv tänka, så det går inte att diskutera lösningar med maken. Och när vi vuxna diskuterar, så börjar oftast M lägga sig i och fråga efter detaljer. Lillasyster vill oftast komma och titta vad som händer. Oavsett. Inte helt optimalt. Så maken gick iväg med M och lillasyster.

Det är inte särskilt smart att försöka hälla ner medicin i halsen på ett gallskrikande barn. De sätter lätt i halsen och fräser ut den överallt. Förutom att det blir kladdigt, så har man ingen kontroll på hur mycket de fått i sig. De har kanske inte fått i sig något, men man vågar inte ge mer, ifall ifall de fått i sig. Så jag gjorde som maken sa: Gick efter ett stolpiller och ploppade in det. Jag hjälpte lillebror fräsa ut snor och gav mera näsdroppar. Sen var det bara att vänta. Men det förstod inte lillebror. Han fortsatte gallskrika, springa runt och flaxa med armarna.

"Vajföj hjälpej du mej inte? Det funkaj inte. De göj JÄTTEONT. Ta bort det! AJJJJJJ!"

Jag förklarade att det visst skulle göra det, men skulle ta lite tid.

"Den funkaj föj dåligt. Jag vill ha bättje medicin! Du ä dum."

Han hade förmodligen jätteont. Och var tokarg på mig, för att jag inte hjälpte honom i denna svåra stund. Han började slå på saker och på mig. Och fick för sig att han skulle gå ner för trappan. Något som hade varit rejält livsfarligt, för han hade totalt tappat kontrollen över sig själv.

Jag: "Om du sitter still, så gör det mindre ont."

Lillebror: "Jag KAN INTE sitta still."

Ok, det var nog ett för högt krav, så jag släpper det och låter honom springa runt.

Det som hände i det läget, och som oftast händer i liknande situationer, är att jag börjar tänka som en försvarsspelare eller en målvakt. Jag har spelat mycket bollsport i mina dar: Handboll, basketboll, volleyboll och så har jag varit fotbollsmålvakt. I det läget så tar de instinkterna och reflexerna över. Känslorna får vänta. Jag omsluter honom i tanken. Håller koll på honom så han inte kastar sig eller tar sönder något. Jag håller inte fast honom, men jag stoppar honom när han gör något farligt, som t ex kastar sig handlöst bakåt. Han är "motspelaren" som jag måste parera. Jag tänker "damage control" och låg-affektivt bemötande (av anledningar som jag skrev om i mitt förra inlägg).

Men det går för snabbt. Jag hinner inte med. Är ju inte precis 20 år längre... ;) Han smashar ut en mugg med vatten rakt i sängen där lillasyster ska sova. Jag påminner mig om att det är jag som är vuxen och att han är rejält förvirrad just nu. Att han känner sig enormt sviken av mig. Jag påminner mig själv om att maken brukar få impulsen att slå på saker (inte människor), när han blir så där tokarg. Det är förmodligen ett för högt krav på lillebror att han ska hålla tillbaka den impulsen i det läget. Det är förmodligen mitt fel som låtit vattenglaset stå framme. Nåväl, det var ju bara vatten, så jag flyttade täcket som blev blött innan det han sprida sig mer.

Jag visste att det tar max 20 minuter innan Alvedon kickar in. Jag visualiserar när lillebror sover sött igen. Jag låter mig inte uppröras. Jag tar fram en kudde.

"Slå i denna om du blir arg."

Han smockar den, gång på gång. Så kommer han själv på att det onda försvann i morse när maken petade löst i hörselgången med en tops. Han ber mig göra likadant. Självklart gör jag det. Han lugnar sig och jag får honom att lägga sig i sängen. Jag håller topsen mycket löst i yttre delen av hörselgången. (Ja, jag vet att man inte får peta i öronen.) Alvedonen kickar in och han somnar. Det har gått 15 minuter. Han ligger i fosterställning. Så liten och sårbar han ser ut. Nu kommer känslorna. Tänk vad ont han hade, mitt lilla hjärta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar