Hemma-bollhav

Förra helgen var lillebror och jag på ett barnkalas på ett lekland i vår stad. Första stunden så sprang han efter sina två kompisar. Sen blev han lite trött. Han tittade in i bollhavet. Där stannade han i nästan i en timme och kastade bollar på en måltavla. Då tänkte jag att vi borde ha ett bollhav hemma.....

Till vår lycka så hittade jag bollhavsbollar till försäljning där idag (när vi var på ett annat kalas och mönstret upprepade sig). För 30 kronor fick jag en hink nästan full. Det får duga som hemma-bollhav.

Alla i familjen hjälptes åt att göra en måltavla i en outnyttjad korridor som vi har. Ni vet, man går mest där, men om man stänger till alla dörrar så får man ett avlångt rum som är perfekt för små barn att kasta boll i. Barnen ritade målen med liv och lust. De satte också poäng på varje bild, från 0 till 20 000. Perfekt för små barn som gillar att räkna. Alla tre tyckte det var kul att kasta bollarna, när vi var klara.

Perfekt för vi behöver något att ta till inomhus, kalla och regniga höst- och vinterdagar. Får då är det svårt att få ut honom, fastän han klättrar på väggarna av skuttighet. Lillebror behöver ofta stimulans både i sinnet och kroppen samtidigt. Så detta är perfekt för honom. Han ville inte gå och lägga sig. Han tyckte det var för svårt när han visste att vi hade detta skojiga "bollhav" på nedanvåningen.

 Om någon vill läsa ett gammalt inlägg om hur dagis lyckades att stimulera hans sinne och kropp samtidigt, så läs här:
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/09/rakna-till-100-pa-dagis.html

Sönernas kläder

Sönerna har båda svårt för stela kläder. De vill båda helst gå i mjukisbyxor och långa bomullströjor utan tryck och knappar. Och vi låter dem. Vi anser att de har så mycket annat att kämpa med och stå ut med i livet, att kläderna ska få vara bekväma.

De har båda extra känsligt känselsinne. Kläderna känns förmodligen tydligare för dem. Eller så har de båda svårare att tänka bort kläderna. Oavsett vilket det är, så lyssnar vi på dem och tvingar dem aldrig att ha på sådant som känns fel. Alla vi som någonsin har provat ett par lite för stela nya jeans kan tänka sig in i hur de känner.....

Och det är viktigt för M att kläderna känns ungefär likadana från gång till gång. Så när jag köper nya kläder till honom, så köper jag alltid likadana tröjor fast i olika färger och mönster.

Det är alltså tröjor som ser olika ut, men som känns likadana. Det är bra med stora klädesbutiker som tar in samma tröja fast i olika utförande. De mörka, randiga är bäst, för på dem syns inte fläckar lika tydligt. M kladdar fortfarande en del när han äter....

När det gäller byxor, så har jag köpt 6 exakt likadana par mjukisbyxor i mörkblått. (Varav ett par var på, när jag tog kortet nedan.) Byxorna finns även de i olika färg, men det kan bli lite svårare att matcha kläder. Det är inte så snyggt att ha två nästan likadana gröna färger på tröja och byxor. Inte för att det gör något, kanske. Men M har bett om blåa byxor, så det har han fått. Och jag tycker mörkblått funkar till alla tröjor som han har. Ingen har någonsin kommenterat att han har samma byxor varje dag. Jag har även köpt hem två par 5-fickbyxor med mjuk fluffigt bomullsfoder på insidan. Vi får se om han vill ha på dem, när det blir lite kallare. Hemma, så väljer oftast båda sönerna, att antingen gå utan byxor eller i mjuka långkalsonger. Det säger ju en del....

M har även likadana kalsonger i olika färger och mönster. Och han har 20 exakt likadana svarta par strumpor. Det gör det väldigt lätt när man ska hitta två likadana strumpor när man är sen på morgonen.....

Klädd så här, har M de bästa förutsättningarna i skolan. Han behöver förhoppningsvis inte irritera sig och lägga energi på obekväma kläder. Och om han behöver byta kläder i skolan, så behöver han inte kämpa med någon "ny" känsla närmast kroppen.

Lillebror är inte riktigt lika känslig för olika kläder. Han acceptera det och verkar inte störa sig. Bara de är "snabba", dvs bara man kan springa fort i dem. Fast det är klart att han också har mycket som känns likadant eftersom han ärver en del av M.

"Jag har en sjukdom"

Ikväll vid tandborsningen tittade lillebror på mig med stora ögon och sa:
"Jag har en sjukdom."

Jag svarade: "Nej, det har du inte. Du är helt frisk. Det har doktorn kollat upp." (Han vet om att han har autism, och att han har varit under utredning.)

Lillebror: "Nej, jag har en sjukdom som luras att den inte finns. Det är bakterier i hjärnan."

Jag: "Vad tror du att sjukdomen gör?" (Jag måste ju lyssna på honom, och ta hans känslor på allvar.)

Lillebror: "Den gör att jag biter 'lillasyster'" (Fick lite ont i hjärtat. Han klandrar sig själv.)

Jag: "Nej, det är ingen sjukdom. Jag vet vad det är." (Andas för att hitta en bra formulering. Svettigt....)

Lillebror: "?"

Jag: "Det är...... Eh, det är bara det att din hjärna tänker lite för snabbt ibland. Munnen hinner inte med. Den vet inte vad den ska säga. Så den biter istället. Din hjärna måste bara lära sig att bli lite långsammare när den blir arg. Att vänta. Och det kan den lära sig. Det blir lättare när du blir större. Och vi vuxna hjälper dig med detta." (Ja, alltså problemet är hans bristande impulskontroll, så jag ljuger inte.)

Lillebror tittade lättad på mig. Han gick med på den förklaringen. Och kände sig inte längre sjuk. (Det såg jag på honom.) Jag vågade förstärka budskapet med:

"Din hjärna är väldigt snabb och det är bra. Det betyder att du är fiffig. Vi ska bara lära den att vänta lite när du blir arg."

Schema och rätt timing vid barnkalas

I lördags hade vi barnkalas för lillasyster. Tolv fyraåringar samt föräldrar kom. Det säger sig självt att det satte stor press på den här familjen som inte har så mycket varken tid eller energi till övers. Men vi fixade det utan hjälp från någon. Ja mer än då från föräldrarna som var här, som naturligtvis hjälpte till.

Jag kom att tänka på hur viktig timingen är i vårt förhållande, inte bara att man gör ett bra schema. Utan även när man säger vad till varandra. Och när man helst ska hålla tyst. Främst för att undvika onödiga gräl.

Så här blev det:

Fredag kväll: Jag städar färdigt det sista. Maken gör i ordning gottepåsarna.

Lördagen:

Klockan 8: Jag och barnen vaknar. Vi äter lite frukost och därefter så ställer jag mig och förbereder tårtorna och kakorna. Maken får sova lite till, eftersom han har haft ont i bröstkorgen igen, och har svårt att somna.

Klockan 10.30. Maken kommer upp. Jag är trött och irriterad eftersom jag slitits mellan barnen och fikabakandet. Maken inser detta, och säger några vänliga ord och ger mig en kram fastän jag "spottar och fräser" lite. Min irritation kommer av sig. Han har svårt att komma igång på morgonen och måste få vakna till i hyfsad takt. Jag låter honom och fixar vidare i tysthet (för att inte "spotta och fräsa"), medan maken samtidigt håller koll på barnen.

Klockan 11.30. Nu börjar jag känna mig lite stressad och irriterad på att maken inte kommit igång med att ta sin del av jobbet. Jag har lust att säga något surt, men jag gör det inte. Vi har inte tid med bråk. Jag håller tyst och funderar på vilken uppgift som är lämpligast för honom att göra. Nu vet jag att han borde orka göra något. Så ber jag honom laga lunch, på ett trevligt sätt. "Inga problem", svarar han och är förmodligen lättad av att få en konkret uppgift och inte bara bli ombedd att "hjälpa till". Han sätter igång. Jag fortsätter med att plocka fram stolar och bord och dukar till barnen. Maken känner mig så pass väl att han vet att jag alltid blir stressad innan kalas, oavsett hur vi ligger till. Så han svarar trevligt, på mina halvstressade kommentarer och gör det jag ber honom om i övrigt.

Klockan 13. Jag inser att vi ligger rätt bra till ändå. Maken frågar om han kan få gå undan en stund innan kalaset. Det får han, mot att han lovar att röja lite på ovanvåningen och fixa fiskespö till fiskdammen. Jag vet att han behöver vila för att orka att vara med på kalaset. Jag fixar färdigt det sista och dricker en kopp kaffe.

Klockan 14-16: Barnkalaset. Vi hjälps åt, så gott vi kan. Kommunicerar enkelt. Byts av. (Och hinner även umgås lite med både barn och föräldrar.) Håller även koll på barnen ute i trädgården eftersom de hoppar studsmatta. M och lillebror orkar inte vara med hela tiden, så de får gå undan på ovanvåningen så mycket de vill. De hittar ett roligt spel bland lillasysters presenter och spelar det tillsammans.

Klockan 16.30. Alla barnen har gått. Maken är helt slut och ber om att få gå undan. Det får han.

Lillasyster är nöjd. Brorsorna är fortfarande trötta. Jag lagar middag, sen tar vi det lugnt resten av dagen.

Sammanfattat: En pressad dag som vi fixade helt utan bråk och med glada barn.

PS. Vi hade naturligtvis kunnat strunta i att ordna storkalas hemma, eftersom maken mår som han mår. Men han ville.

"Men det kan han ju inte hjälpa"

Idag var lillebror och jag på ett födelsedagskalas som hölls i ett lekland i staden där vi bor. De bjöd på korv med bröd, dricka och glass.

När lillebror såg att alla barnen hade fått blåbärs-MER, höll han på att få ett sammanbrott/utbrott. Han hatar nämligen blåbärs-MER men älskar övriga smaker. Jag tog servitrisen åt sidan och förklarade saken. Att lillebror har autism (Asperger) och ADHD, och inte hanterar en sån här situation särskilt väl. Att ett sammanbrott/utbrott var att vänta om de inte kunde vara flexibla nog att byta.

 "Ja, men det kan han ju inte hjälpa." sa hon som att det var världens självklaraste sak och gav honom en päron-MER istället.

Tänk om man kunde bli bemött så där överallt. Istället för att få höra att "det ska vara lika" eller att ens barn "måste lära sig". Servitrisen insåg att lillebror redan gjorde sitt bästa. Och förmodligen att det redan "inte var lika".

Jag tycker egentligen inte att man ska behöva förklara sånt här med diagnoser. Det ska räcka att man som förälder ber om ett byte för att undvika ett sammanbrott/utbrott. Det kan ju hända att barn utan diagnoser fungerar likadant. Alla föräldrar är ju experter på sina egna barn. Vi vuxna ska lita på varandra där.

Men stort "plus i kanten" till den här servitrisen! :)

Familjeråd

Vi har börjat med familjeråd. Anledningarna är flera:

• Barnen börjar bli större och vi vill att de ska känna att de kan vara med och ha inflytande över vad som händer här hemma.
• Vi vill gärna stärka familjekänslan. Inte för att den är dålig, men vi har beslutat att satsa på att göra saker tillsammans snarare än att hitta fritidsintressen för var och en. Våra barn behöver få vara hemma och vila. Och vara tillsammans.
• Vi vill komma ut och göra fler utflykter och vi vill att barnen ska få vara med och välja. Hittills har de valt att gå till lekplats och åka ut till skogen, framför att sitta hemma hela helgen.
• Vi har flera saker som vi behöver få med barnen på:  Att alla ska hjälpa till med att städa. Att alla ska sänka ljudnivån här hemma. Att renovera lite och göra andra saker när barnen är vakna.

Det går till så att vi har en eller möjligtvis två saker vi ska prata om. Mer än så orkar inte barnen. Alla får i tur och ordning berätta vad de tycker om saken. Så lyssnar alla. När alla har sagt sitt tar vi vuxna ett beslut. För att underlätta att hålla ordning på vem som har ordet, så skickar vi runt någon leksak emellan oss. Den som har leksaken, har ordet.

Igår hade vi familjeråd om skrikandet. Det gick bra. Barnen vill inte heller ha något skrik. Direkt efter familjerådet sprang barnen iväg och lekte. Mitt i kvällsmaten. Så jag ropade efter dem: 
"Vad hände nu? KOM TILLBAKA till matbordet!"
 
Då hör jag en liten röst som säger: "Mamma, vi har faktiskt haft familjeråd om skrikandet." 

Så familjeråden funkar tror jag. Kanske inte riktigt som jag tänkte mig. :D Men barnen lyssnar.

Hur samtalet med klasskamraterna gick

Jag har ju inte berättat för er hur det gick i onsdags, när M och jag berättade om hans diagnoser för klasskamraterna i den (halv-)nya klassen och kamraterna i parallellklassen. Läs förra blogginlägget om ni vill veta vad jag/vi planerade att säga. M var med framme vid tavlan i båda klasserna, för att han ville.

Jag har inte så mycket att berätta, mer än att det gick väldigt bra. Barnen lyssnade intresserat. Och jag började berätta om Ms styrkor som planerat. Jag ville ta det medan barnen ännu lyssnade och orkade koncentrera sig. Och flera stycken räckte upp handen och sa att M var jättesmart på matte och att han kunde många svåra saker om rymden. M fick ett nöjt leende på läpparna.

Jag fortsatte in på det som M behöver hjälp med. (Jag försöker undvika ordet "svårigheter".) Barnen lyssnade intresserat och M förklarade vissa av sakerna själv. Förstahandsinformation är alltid bäst. Jag vill understryka att det var information och beskrivningar om varför, som barnen fick. Inte ursäkter för hans beteenden. (Är ni med på skillnaden?)

M har aldrig varit mobbad. Det hade lätt kunnat vara så, eftersom han beter sig väldigt annorlunda: Viftar med pinnar på rasterna, pratar annorlunda, har lite svårare för gympan, är rädd för höga ljud, behöver extra tid vid omklädning och i matsalen osv. Ja ni fattar.... Klasskamraterna har fått förklaringar sen förskoleklass. Det är inte lika kul att reta någon som viftar, om man vet att vederbörande har en jobbig känsla i händerna. Osv.

Sen i slutet av samtalet, när vi hade frågestund, så räckte några barn upp handen och sa:

"M ser inte så jättesmart ut, men det är han!" *himlade med ögonen för att understryka det sista*

"M är jätteduktig med sin ADHD. Sitter still, pratar inte, slåss inte. Och jag tycker att han är jättesmart. Ibland när fröken frågar en svår fråga, så vet ingen svaret förutom M."
 Tänk att det ändå är styrkorna som ger störst intryck på barnen. (Jag var väldigt rörd och tagen efteråt.)

Jag tror att det är farligt att säga att : "M har ett handikapp, men alla barn är lika mycket värda". För det är inte säkert att barnen verkligen fattar det sista. Det är smartare att köra på "annorlunda-men-inte-bättre-eller sämre-spåret". Om det går.

Detta kommer jag säga till klasskamraterna imorgon

Nedan får ni mina stödanteckningar inför mitt och Ms samtal med klasskamrater och kamrater i parallellklassen. Ge mig väldigt gärna återkoppling! Är det något av nedanstående som är direkt olämpligt att säga till 3:e-klassare (9 år) och som kan ge M problem i framtiden? Jag är ju ingen pedagog..... (Jag nämner det här med att det INTE är någon sjukdom, eftersom frågan har kommit upp. Annars hade jag inte nämnt ordet sjukdom alls faktiskt.)

Tanken är att M ska vara med under information, men att det är jag som berättar det mesta. Han är med för att svara på frågor, och så han får höra mig berätta om sina diagnoser på ett (förhoppningsvis) positivt sätt. Så han själv får lite träning i hur man berättar.

M har fler svårigheter, men som inte märks så mycket längre eller inte alls, eftersom han övat. T ex motoriken. Numera kan kan klättra, gå på toa själv, och vara med på det mesta på skolgymnastiken. Så det nämner jag inte. Finns ingen mening med det.

-------------------------------------------------------------
Informera om att vi tar frågorna efteråt, eftersom vi har ont om tid.


Högfungerande autism/ Aspergers 

· Annat sätt att tänka. Inte sämre, inte bättre, utan han tänker bara på ett annorlunda sätt ibland.

· M är normalbegåvad vilket betyder att han har ”fiffig autism” och är lika smart som er andra här, totalt sett.

· Ingen sjukdom. Inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. M kommer alltid funka så här. Och det vill vi! Han är bra precis sån som han är.

· Det är bra att vi människor är olika och kan olika saker. Tänk vad tråkigt om alla såg exakt likadana ut, var bra på exakt samma saker och gillade exakt samma saker. Och det är kul att vi är olika så vi lär oss nya saker av varandra. Det är bra att vuxna vill jobba med olika saker. Alla behövs. Annars kanske ingen hade velat tömma våra sopor, släcka eldsvådor eller jobba i affär.

· Det finns många vuxna och barn med Aspergers runt om i Sverige och i hela världen.

· Vi andra kallas för neurotypiska. Just för att det finns flest av oss. Neuro-har med hjärnan att göra, typisk – betyder vanligast. Men vi är alla olika. Ingen aspergare är den andre lik. Ingen neurotypisk är den andra lik. Tänk så kul egentligen!

· M har lätt och svårt för lite andra saker än andra barn. Det är därför som I (resursen) hjälper honom. Det är för svårt för J (klassläraren) att lära ut saker så de passar er andra och M på samma gång. Just för att M ibland tänker lite annorlunda.



Det som M har lite lättare för – fråga barnen om de vet vad M är bra på (så M får höra klasskamraterna nämna hans styrkor )

· Matematik

· Bra på att lära sig saker genom att bara lyssna. Behöver inte alltid se bilder.

· Bra minne för detaljer

· Bra minne för sånt som hände för länge sen



Det som är lite svårare för M och som han behöver hjälp med

· Att förstå andra barn. Ibland behöver ni hjälpa honom genom att berätta hur ni känner er och förklara lite mer vad ni menar.

· M tycker om att prata med er. Men ibland vet inte M vad ni tycker om att prata om. Hjälp gärna M genom att börja prata om något som ni gillar.

· Solen känns extra stark för M. Det känns för honom, som det känns för er en varm sommardag när solen bara lyser och lyser i era ögon. Det är därför han oftast vill ha keps och solglasögon ute.


· Ibland känns ljud extra starka för M. Speciellt om de kommer plötsligt. Har ni någon gång hört ett riktigt högt ljud, som varit jobbigt? Så har M det ofta med vanliga ljud. De förstärks. När M har på sig sina hörselkåpor, så känns ljuden bra igen.

· M ser och hör allt som händer på en gång, och har svårt att tänka på annat samtidigt. När han sitter i klassrummet, så lägger han märke till vad ni andra gör extra mycket. Han har svårt att strunta i om någon pratar eller låter. Därför får han ofta gå ut till ett annat rum och jobba. Då kan han tänka på sina uppgifter igen.

· M har en obehaglig känsla i sina händer. Han säger att det sparkar och drar i långfingrarna. Det är jobbigt för honom hela tiden. Känn själva hur det känns om någon drar i ett långfinger hela tiden. (Barnen känner efter.) Känns det störigt? När M viftar med saker försvinner denna känsla. Det är därför M ibland behöver vifta lite på rasterna.

· Den obehagliga känslan i händerna gör det lite svårare för M att skriva. Det är därför han har penngrepp och får skriva på en dator. Då blir det lättare igen.

· M har ibland svårt att komma ihåg tiden. När M har sin timstock (visa den!), har han lättare att komma ihåg tiden.



ADHD

· Det är lite jobbigare för M än er andra att sitta still. Det blir lättare när han får gå till ett annat rum.

· M har så mycket att tänka på, eftersom han ser och hör det mesta som ni andra gör. Det gör att M har lättare att glömma vad han själv ska göra i skolan. Det är därför han ibland behöver extra påminnelser.

· M tycker mycket om att prata. Och ibland så glömmer han att han ska vara tyst. Om M har ett tuggummi i munnen är det lättare för honom att vara tyst.


KOST
M mår bättre av att äta glutenfritt och mjölkfritt. Det är därför han får egen mat i matsalen.

Har någon FRÅGOR?
Om ni undrar något, någon annan gång, kan ni antingen fråga M direkt eller era lärare. Era föräldrar kommer få kontaktuppgifter till mig och min man så de kan fråga oss med.



Tack för att ni lyssnat. Tack för att ni är så snälla och fina barn allihopa.

Pärlplattor, matematik och talserier

Som jag skrivit tidigare är alla mina barn duktiga på matte. Och det är inte bara mina barn (med autism) som är duktiga på matte. Jag vet fler som är fascinerade av siffror och som kan se mönster i dem, och som verkar vara naturligt intresserade av talserier/talföljder.

Av en slump hittade jag följande film på YouTube om en talserie som kan representeras genom att man bygger ett torn i pärlor.

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=lsrgEtObdWM

Även den som inte tror sig vara duktig på matte kan se filmen. Så här blir tornet:

Ovanifrån:

 M gjorde sitt eget torn. Det kan representeras av: 4 (blå) + 3*2 (gula) + 2*2 (gröna) +2*1 (rosa) = 16 pärlor. Och man kan skriva det som en matematisk formel, men jag låter bli eftersom jag inte har något bra formelspråk här i bloggen.

Man kan naturligtvis addera vilka tal som helst och räkna. T ex: 3+10+7+3+15 kan se ut så här:

Och 5:ans gångertabell kan man illustrera genom att sätta på rad efter rad med 5 nya pärlor i en ny färg, så här. Här har jag och lillasyster räknat upp till 5 gånger 9. (Vill man räkna om gångertabellen kan man enkelt hålla för delar av pärlorna.)

Eller varför inte 16*16 som lillebror krävde att jag skulle räkna ut i huvudet, dvs utan miniräknare och utan att få räkna pärlorna. ("Det är fusk.")

Man kan göra väldigt mycket med pärlor. Det är fantasin som sätter gränser. Googla efter inpiration, speciellt på youtube. Lite från Wikipedia om talserier/talföljder:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Talf%C3%B6ljder


Vi har både stora och små pärlor, men min erfarenhet säger att de större är bättre till sånt här. Speciellt om man vill bygga torn. Då skulle det egentligen behövas pärlplattor i 3D, dvs med längre piggar, som en vassare spikmatta. Men det är kanske inte så barnvänligt....

Jag kommer fortsätta jobba med pärlor och ge barnen extramatte här hemma. Ärligt, så kommer de alla tråka ut sig i skolan annars. Så pass mycket före är de. M har redan förstått vad primtal är, och lillebror kan 3:ans gångertabell, t ex. Och jag som har läst mycket matematik på teknisk högskola (är civilingenjör i Teknisk Fysik), tycker givetvis att det är kul. Det kan hända att det blir fler blogginlägg om pärlor, talserier och matematik i framtiden....

Jag har tidigare bloggat om våra pärlplattor, om någon vill titta efter inspiration till lite mönster. Vissa barn kanske inte är så intresserade av matematik, men älskar mönster. Och det är ju utvecklande det med. Förresten, så kan det vara klokt att tänka efter hur man lägger fram detta för barnet. Gillar barnet matte: Säg att detta ÄR matte. Gillar barnet pyssel, men hatar matte, säg att det är PYSSEL.
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/03/parlplattor.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/06/tema-sommar-fritid-innepyssel-for.html

Omvända roller på skjutbanan

Ett av makens stora specialintressen är målskytte. Han har skjutit i över 20 år och är en väldigt duktig skytt och utbildad skjutledare. Det är även ett mekaniskt intresse, förutom själva målskyttegrejen. Ja, ni som vet lite om Asperger förstår hur bra det kan bli, och hur duktig någon kan bli, när man är totalt fokuserad på ett specialintresse. Tyvärr så har det skrivits en del dumma saker i media om AS och vapen. Jag känner flera aspergare som skjuter, och alla är ordentliga och noggranna människor. Och det är maken med. Enormt noggrann med säkerheten och alla detaljer. Alltid.

Han har länge velat att jag skulle följa med ut på skjutbanan. Jag kan inte direkt säga att jag delar hans intresse, så jag har sagt "senare" i flera år nu. (Inte för att vi haft så många möjligheter, med tanke på barnen....) Just för tillfället är vi båda arbetslösa, jag har fått nytt jobb och ska börja i oktober och han har inga jobb att söka just nu, så jag kände att argumenten var slut. Jag följde med, och tänkte att det nog skulle bli rätt trevligt ändå. Det var ju bara han och jag där, och det var ju en bra start..... Och så får man faktiskt intressera sig lite för den andres intressen någon gång ibland. Det visade sig vara en perfekt övning för mig, inte bara i att skjuta, utan även i att förstå vissa svårigheter inom ett visst spektrum.....

Först och främst, så var ju detta en ny situation som jag inte hade koll på. Maken packade allt vi skulle ha med. Verkligen ombytta roller. (Jag brukar packa åt familjen varje gång vi ska iväg, för det tar honom för lång tid.) Maken sa till mig: "Ta bara med glasögonen och öronproppar." Och ändå så glömde jag öronpropparna. Jag hade med mig plånbok, mobil, nycklar och glasögonen som alltid sitter på näsan. Men öronpropparna som inte ingick i min vanliga rutin, fick jag inte med. Så jag fick sitta där i bilen på vägen ut och känna mig liiiiite korkad. Inte för att han sa något. Nej, han var väldigt vänlig och sa: "Äh, jag har säkert ett par extra i min väska." Är det så det känns att "ADHD-glömma" viktiga saker? Liksom hur dum får man bli? Vad är det allra viktigaste att ha med ut på skjutbanan, om man har tinnitus som jag....

Eftersom skytte inte precis är mitt intresse, så fanns inte heller motivationen i stunden. Därmed blev det svårare att lyssna på alla hans instruktioner. De fastnade liksom inte. För mycket på en gång, och för ointressant. Men jag försökte ändå mitt bästa att koncentrera mig och minnas allt han sa.

Först ville han att jag skulle ligga ner och skjuta. Det var tydligt att jag inte hade något automatiserat, inte visste hur jag skulle ligga och var allmänt klumpig. Samtidigt så visste jag ju allvaret. Man får inte peka runt med vapen. Det är farligt och kan hända olyckor. Och om man håller fingrarna i vägen för manteln får man den på sig vid rekylen. Håller man huvudet för nära, så får man sig också en "kyss" när bössan sparkar till. Det är väldigt mycket att tänka på, på en gång. Och inget hade jag automatiserat. Det kändes rätt oroligt faktiskt. Inte för att jag var rädd, men det var en jobbig känsla. Nog för att jag upplevde att mina förmågor inte riktigt räckte till för allt jag behövde göra. Han däremot hade naturligtvis allt automatiserat sedan länge..... Och är nog en väldigt bra skjutledare. Han är bra på vänliga, tydliga påminnelser. Tur det!

Jag tänkte att jag nog hade behövt en ordentlig genomgång hemma först av vapnen. Och kanske sett filmer från YouTube om hur man ska göra. Och fått öva lite på att hålla bössorna (oladdade) här hemma. Jag hade också velat ha en genomgång över: Var? När? Varför? Hur länge? Vad händer sedan? Osv. Ja ni fattar. Mer som ett schema. Visst fattar jag att man skjuter, tittar på tavlan om man träffade, laddar om, skjuter igen osv. Men detaljarna hade jag inte klart för mig, t ex: Man klickar en gång extra i vallen bakom, tittar att pipan är tom från baksidan, tar ut magasinet. Det blev rätt rörigt i mitt huvud och jag hade rätt svårt att tänka i flera led. Det var tur att han var med och påminde hela tiden om vad jag skulle göra härnäst. Tålmodigt, tydligt, lugnt och trevligt.

Till saken hör också att jag är högerhänt, är vänsterdominant med synen och bara kan blunda med höger öga och titta med vänster - inte tvärt om. Det blir lite dumt om man ska skjuta med höger hand, men titta med vänster öga. Så jag fick försöka skjuta med vänster hand, vilket gav en del motoriksvårigheter. Och jag kunde inte riktigt titta på hur han gjorde och göra likadant. Jag fick spegelvända det i mitt huvud. Han var förstås vänlig att visa mig på vänsterhållet också. Den hjälpen uppskattades.... Som sagt, det var rätt rörigt i mitt huvud. Och jag blev bara tröttare i huvudet ju längre tiden gick.

Trots ovanstående så lyckades jag faktiskt skjuta rätt bra. Samtliga gånger jag sköt faktiskt. Hur det nu gick till.... Jag kände bara att jag var rädd för smällen. Sammanfattat så fällde han ett ärligt omdömde: "Du sköt bra, men inte snyggt." (Med snyggt menas en bra, bekväm skjutstil.) Jag tog fasta på den första delen. Den sista delen kan vi ju jobba på.

På vägen hem, så hade han jättemånga tankar i huvudet och hade en massa frågor till mig. Jag var helt slut i huvudet. Koncentration och ork hade tagit slut. Jag orkade inte "skärpa mig", så jag sa:

"Du, jag måste bara vila nu på vägen hem. Kan vi inte vara tysta nu, så pratar vi om detta en stund senare ikväll? Så kan du fundera ut alla frågor du vill ställa tills dess."

"Ojdå, förlåt. Ja, jag förstår." sa han vänligt och tystnade. Ändå med ett leende. Han hade haft en bra dag. Att jag hade varit med på skjutbanan och gjort mitt yttersta räckte gott och väl. Han behövde inte kräma ut mer av mig.

Tänkte testa twitter också

Jag har fått för mig att jag ska testa twitter. Jag vet inte om jag kommer gilla det eller om jag kommer tycka att jag får fram något vettigt budskap på 140 tecken. Men, men jag får väl testa. Den som vill följa mig där, hittar mig här:

https://twitter.com/Aspergermamma

Jag kommer naturligtvis att fortsätta både blogga och att länka upp viktiga länkar här:

https://www.facebook.com/Aspergermamma

Twittrandet kommer absolut inte ersätta bloggandet. Den som inte har twitter, kommer förmodligen inte missa så mycket. ;)

Lillebror vet om sin diagnos

I dagarna har lillebror äntligen förstått att han har en diagnos (autism). Jag har nämnt den tidigare för honom, men han har varit för liten för att förstå. Bara blivit sur för att han inte vill ha "motism". Men nu så!

Vi pratade om det i samband med att han börjar förstå 3:ans gånger-tabell. Ms klass jobbar med den i skolan, så därför kom den på tal. Jag frågade lillebror om han visste vad 3 gånger 3 är. Och det visste han. Även om man la till +3 några gånger, så kunde han räkna ut svaret i huvudet på några sekunder. Jag förklarade att han kan det som Ms klasskamrater håller på att lära sig, för att han har "fiffig autism". Det är klart att han blev nöjd med sig själv och autismen. :)

Och det gör inte saken sämre att även M och maken har "fiffig autism". Samhörighet! Lillasyster blir förstås lite sur, så då frågar jag om hon tror att hon också har lite autism. Ja, det tror hon, säger hon. Ja, vi får väl se.....

Jag förklarade för lillebror att det är autismen som gör honom fiffig på att bygga legorymdskepp. Han är verkligen fenomenalt kreativ och bygger rymdskepp efter rymdskepp. Visst kan andra barn också bygga med lego, men jag tänker ha det som exempel, för att jag vill balansera ut det som är svårt för honom.

Därefter berättade jag att det är autismen som gör att han har svårt att förstå kompisar ibland och blir arg snabbt.

"DEN autismen ska vi ta bort." utbrast han spontant.

Jag påpekade hur mycket duktigare han blivit på detta på sistone, och att vi vuxna håller på att hjälpa honom med det.

Sen kom han på att skuttandet inomhus beror på autismen. Den vill han också ta bort. Jag förklarade att rätt många barn skuttar ibland, men att det brukar gå över när man blir större. Han var inte helt övertygad..... Fast han kom på att han åtminstone inte skuttar ner folk med filt, som Tiger (i Nalle Puh). Alltid nåt!

Någon som vill gästblogga om skolsituationen?

Just nu har neurobloggarna en extra temavecka om den förfärliga skolsituationen då resurser dras in för våra NPF-barn. 

Jag har inte kommit på vad jag ska skriva om till detta tema. Därför så undrar jag om någon av er vill gästblogga här i min blogg. Er text kommer nå många. Och givetvis anonymt om ni vill det. Ta chansen att göra er röst hörd! Ta chansen att påverka med det ni kan. Välkomna med inlägg om skolan: Bristande stöd. Indragna tilläggsbelopp. Hemmasittare. Och vad konsekvenserna blir. För dig/er eller ditt barn. Skicka det till mig som meddelande, eller skriv er mejladress, så kontaktar jag er. (Kommentarer med personlig info publicerar jag inte, så ni förblir anonyma.)

https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-Följ-våra-temaveckor/111575532334914