Ikväll så kände jag att jag fick berätta mer ingående om tonåren. M fyller 10 år i höst och jag har länge undrat om han är i något som man hör andra föräldrar kalla "lilla tonåren". Jag vet inte om den finns, men det har varit mycket känslor upp och ner. Mycket negativa. Mycket skrik och missnöje. Vi är inte riktigt vana vid det. Inte från M. Inte på det sättet.
I alla fall. Jag berättade om hormoner och förändringar i kroppen som ibland kan göra att humöret går upp och ner. Att man blir arg på sina föräldrar och säger emot, vilket är helt normalt och t o m bra om man ska bli en vuxen människa. Att de flesta tonåringar kallar sina föräldrar mindre trevliga saker när de är arga. Att man bråkar med sina föräldrar. Att jag själv gjort det när jag var tonåring. Jag berättade också att detta går över. Det är jobbigt ett tag, och man får hjälpas åt med känslorna, men de går över.
M tittade på mig med stora ögon. Så utbrast han:
"Så jag håller inte på att bli elak?"
Jag log och svarade: "Nej, älskling. Du har alltid varit världens snällaste. Ingen av oss har tyckt att du har blivit elak."
Han funderade på vad jag hade sagt. Upprepade orden. Och såg lugnare ut.
Jag kände mig lite dum som inte berättat om tonåren tidigare. Det självklara måste man alltid berätta för M, för det är inte självklart. Jag tror i och för sig att rätt många barn skulle må bra av att få veta detta i förväg. Ingen mår dåligt av lite extra tydlighet. Och det blir färre missförstånd. För usch vad tungt att gå omkring och tro att man håller på att bli elak.
Fler inlägg på tema missförstånd hittar du här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar