Vikten av att ha alla utredningspapper klara

Jag kan säga att det är väldigt skönt att lillebror har en diagnos nu när han är på väg att kollapsa mentalt. Vi behöver inte vänta ett halvår, ett år eller längre på att få hjälp av BUP/barnhabiliteringen och rätt "karta" till hans personlighet. Allt det har vi redan.

Idag när jag var i klassen hade jag med mig "Sensory Processing Measure" som beskriver alla lillebrors svårigheter med sinnesintrycken och förslag på åtgärder som kan underlätta för honom. Skrivet av barnhabiliteringens duktiga arbetsterapeut och där står svart på vitt att hans sensoriska svårigheter har effekt på hans mående i skolan. 

Jag gav en kopia till klassläraren, specialpedagogen och rektorn. I nästa vecka har vi möte och kan diskutera vilka av dessa åtgärder som kan vara lämpliga att testa. 

Det är så synd att det blivit så i samhället att många är rädda för att skaffa diagnos, och därmed hjälp, till sina barn. Barnen förlorar, familjerna förlorar, pedagogerna förlorar och även klasskamraterna, ja alla förlorar på att inte hjälpa barnen. Och de är ofta redan stämplade som "stökiga", "skitunge", "bråkstake", "korkad"osv.

Lillebror är på väg in i väggen?

Hej!
Det var länge sen jag bloggade nu. Anledningarna är flera. Ofta så känns det inte som att jag har så mycket nytt material att komma med och jag vill inte blogga bara för bloggandets skull. Sen så går mycket tid åt för mig att läsa på biomedicin eftersom jag vill ta reda på alla obalanser i killarnas kroppar. Och därtill så har vi det tuff just nu. M har precis bytt skola till en anpassad klass (mer om det sen) och lillebror har inte riktigt kommit in i rutinerna och säger att han hatar skolan. "Skolan är det värsta som har hänt mig." "Alla lärare är korkade". Han vill också ha pengar för att gå dit och tycker att en skoldag är värd minst 100 kr (kan hålla med om det i och för sig....).  Han får viss belöning i form av poäng av hans fröken som han sen kan byta in mot riktiga pengar eller pengar i något datorspel. Detta är en nödlösning, för jag känner att när man börjar ta till belöningssystem så är man ute på hal is och behöver ändra något annat för barnet.

Det här hände i morse: Lillebror märker att han är lite blöt i håret och tänker att han absolut inte kan ha orsakat det själv. Alltså måste det (som mycket annat) vara någon annans fel, i det här fallet lillasysters fel. Hon måste ha gått fram och sugit honom i håret när varken han eller jag såg. Så därför har han rätt att boxa henne hårt i ryggen där hon sitter intet ont anande och tar på sig skorna. Detta utan någon som helst förvarning, så jag har inte någon chans att parera slaget eller lyfta undan någon av dem. Hur jag än säger till efteråt, försöker sätta ner foten, blir arg, argumenterar så går det inte in hos lillebror att det är hans hjärna som "buggat sig" här. Han är arg på mig för att jag är en gammal tant med långsam hjärna som inte ser vad lillasyster gör och för att jag inte straffar henne och t o m är arg på honom. Eftersom irritationen eskalerade mellan mig och honom så bara gick jag och lämnade över honom med varm hand till de för stunden något mer balanserade pedagogerna (tur man har bra sådana!). Det finns nog ingen bra lösning på detta mer än att inse att lillebror har det jobbigt och kanske t o m är på väg in i väggen. (Det är mycket annat också nu tyvärr.) 

I morgon ska jag hälsa på i skolan och i nästa vecka ska vi ha möte jag, klassläraren, specialpedagogen och rektorn. Jag ser hoppfullt på detta då alla inblandade är vettiga personer och tror och hoppas att lillebror (som numera går i tvåan) kommer få extrastöd i skolan ett litet tag innan eventuella nya rutiner satt sig.