Translate

måndag 25 september 2017

Gravid igen!

De flesta som känner mig irl vet om att jag väntar vår fyra, så nu är det väl verkligen på tiden att ni läsare också får veta. Väldigt oväntat, inte alls planterat men välkommet, nu när vi vant oss vid chocken.... Jag är 42 år så vi trodde knappt det gick.

Och vi har för mycket att göra redan med de tre vi har, men vi bedömer att vi ändå klarar det. De andra tre blir ju snabbt större och klarar mer och mer själva. Och det var helt enkelt för svårt att ta bort fyran. På något sätt får man ju alltid ta konsekvenserna av sitt handlande.....så vi välkomnar plutten! Det är en liten pojke som kommer födas med planerat snitt i mitten av januari. (Planerat p g a de tre tidigare kejsarsnitten.)

Förhoppningsvis kommer det leda till att den här bloggen tar lite ny fart igen nästa år, när jag är hemma på heltid. Ni skriver ju så många värmande positiva kommentarer till mig, så jag vill gärna fortsätta. Och jag mår jättebra av egenreflektionen som det innebär.







lördag 23 september 2017

M testar funkisbasket

Idag var jag och M på funkisbasket. Det är ett nystartat lag i vår stad för ungdomar med funktionsnedsättning. Det gick jättebra. Först så såg det ut som att M inte vågade ta i, men sen träffade han korgen några gånger. Tränarna var seriösa och bra. Frågade mig om Ms behov. Övningarna var helt perfekta och på lagom nivå.

Först så ville M förstås inte åka dit. Så är det alltid med nya saker. "Jag kan inte bestämma mig för om jag vill börja på basket." sa han. Jag påpekade att han inte skulle bestämma sig ännu, utan bara testa. Man får provträna tre gånger utan att det kostar något. M förstod inte vad jag menade så jag ritade upp följande schema.


Först så har vi Test 1. Därefter så får han välja antingen "Nej!" (inte mer provträning) eller Test 2. Efter Test 2, samma sak - välja "Nej" eller "Test 3". Och efter Test 3 så kan han välja "Nej!" eller "Ja!"(då har man bestämt sig). Sen fanns det en genväg till "Ja!" efter varje test, om man verkligen ville.

Han förstod rätt bra och när det väl sjunkit in så gick han med på att åka dit och testa.

onsdag 20 september 2017

Vill ni bli av med mig för att jag har Aspergers?

Som jag skrivit om tidigare har M varit orolig till och från för olika saker. Nu senast så har hans oro varit att vi vill bli av med honom enbart för att han har Aspergers och AD(H)D. Jag har försäkrat honom gång på gång att så är det inte och förklarat hur mycket jag/vi älskar honom. (Eller att det inte går att förklara med de ord som finns. De är inte tillräckligt vackra för att beskriva mina känslor. Typ, så mycket....) Men det har ändå inte gått in. Idag kom oron upp igen. Då ritade jag följande cirkeldiagram. Jag ritade upp hur jag ser på honom. Det blev lite improviserat men så blir det ofta när man har ont om tid. Man har sällan tid att tänka igenom något noga utan man får bara göra något och hoppas att det blir tillräckligt bra och justera sina misstag efter hand.




De olika "tårtbitarna" fick alltså vara olika egenskaper. Aspergers (autism) och AD(H)D var bara två små bitar. Och det finns plus och minus med dem också.

Jag ritade även upp några andra cirkeldiagram för att visa hur det kan vara för andra individer och att man där kan ha mindre bra egenskaper som kan vara lite kämpiga för omgivningen. Det har vi alla. Jag med. Men att vi älskar varandra ändå.

När M fick se detta så blev han jätteglad. Och han är verkligen en lätt unge att ha (förutom hans extra behov). Inte alls trotsig utan väldigt lydig, glad och trevlig. Humor har han också. En riktigt behaglig människa att umgås med.

Han sparade lappen under några andra lappar på kylskåpet. Jag hoppas att han tog detta till sitt hjärta.

onsdag 13 september 2017

Kvarglömd jacka efter gympan p g a ett osynligt funktionshinder

I morse mötte lillebror och jag hans gympalärare på vägen till skolan. Han är en redig karl som vi har bra samarbete med. Men idag skällde han på lillebror för att lillebror hade glömt sin jacka i omklädningsrummet 2 gånger och läraren hade behövt ta med den till hans fack 2 ggr.

Gympaläraren har sagt till resursen att han klarar lillebror själv på gympan och att resursen kan göra något annat. Så jag förklarade för honom att eftersom lillebror har ADHD så ingår det i bilden att han glömmer saker.

"Det måste du hjälpa till med genom att påminna eller så får resursen fixa det." förklarade jag. Då backade han, och förhoppningsvis förstod och sa att "vi får hjälpas åt".

Därefter gick jag och letade upp resursen (som har en helt annan bakgrund och därför förstod mig direkt) och bad dem komma överens om ansvarsfördelningen dem emellan. För om gympaläraren ska ta ansvar för lillebror under gympan så får han göra det fullt ut. Dessutom hade lillebror inte duschat igår, utan han kom hem i samma tröja som jag skickade in honom på gympan i.

Bara ett exempel på hur man hela tiden måste bevaka sitt barns intressen, försvara, förklara, stötta osv, när man har barn med ett osynligt funktionshinder. Trots att skolan är jättebra, och lärarna superduktiga. (Många föräldrar och barn har det mycket, mycket värre.)

Så klart att de också kan få göra fel ibland, men jag måste ju säga ifrån när mitt barn får skäll istället för hjälp med sitt funktionshinder. Som tur var hörde jag det. Det hade varit värre om jag inte hade varit med. Tänk vad många sådana små tillfällen gör med ett litet barns självförtroende. Inte nog med att de glömmer saker. De får skäll också för sitt misslyckande. Ingen gör skit för sig själv med flit eller för att de är lata. Glöm aldrig det! Det ligger alltid något annat i botten. Det gäller att ta reda på vad och sätta in rätt stöd, strategier osv. Så att man har en chans att lyckas som alla andra.

 I det här fallet är det ju enkelt löst så länge det är någorlunda varmt. Jag kan gå och lämna jackan så får han gå de 200 meterna utan. När det är kallt så kanske han kommer ihåg jackan automatiskt, men det vet man aldrig. Ty barn med autism känner ibland inte kylan ordentligt.

tisdag 18 juli 2017

Kul att handla och okej med bilresor

I fredags tog jag M och lillebror med till mataffären och storhandlade. Vi har inte riktigt orkat ta med dem till affären. Dels p g a att de inte mått bra och inte kunnat uppföra sig plus att det varit guld värt för oss båda föräldrar att få åka iväg ensamma och få lite "egentid". Men nu så har tiden kommit att de kan åka med och bör få åka med så de lär sig hur man handlar, vad saker kostar osv.

Lillebror ville förstås inte med först eftersom det innefattade att man skulle åka bil (så vi fick med oss allt hem). Han ville egentligen så han kastade upp en legobit och lät slumpen avgöra. ("Om den hamnar så ska jag med, annars ska jag stanna hemma.") Den hamnade på att han INTE skulle med. "Men du behöver inte göra som legobiten säger om du verkligen vill med. Du klarar det. Det är bara några minuter och vi kan köra med rutorna nedvevade hela vägen." peppade jag honom. Och han ändrade på legobitens "beslut". Han försökte förstås med att han skulle gå till och från affären (5 minuter bort) ensam och vi andra skulle åka med bilen. Men eftersom vårt område tyvärr inte tillåter sånt så fick han allt åka med. Better safe than sorry. Tyvärr. Jag tänker inte släppa iväg en docksöt liten pojke med ljust långt hår vind för våg i samma område där någon galning för några år sen försökt bära iväg med barn....

Det gick rätt så bra när vi handlade. M var med, men lite tvekande. Lillebror tyckte det var jättekul eftersom de fick påverka inköpen. Han hittade genast några bifftomater som han ville handla. Tre stycken bestämde han. Och det var kul att hjälpa till med att köra vagnen och hämta saker. Vid ett tillfälle så fick jag gå tillbaka och hämta något vi glömt. Då sa jag till M: "Kan ni stanna här och vakta vagnen." Det är ju mest sånt man drar till med för att inte tappa bort ungarna. Ok, en liten mataffär, men ändå irriterande att behöva leta efter dem när man är tillbaka.

"Vad är egentligen risken att någon tar vår vagn? Vem vill ha den?" undrade M och spände ögonen i mig. 😁

Det var rätt skönt att han inte gick på den faktiskt. Han börjar bli stor.

Naturligtvis så kände sig lillebror hungrig i slutet av inköpsrundan. "Spring och välj ut ett ekologiskt äpple, så får du äta det när vi kommit ut ur kassan." sa jag. Han blev först lite förundrad att han inte fick äta äpplet direkt men sen så förstod han. Som sagt, viktigt att de får komma ut och lära sig. Ta igen lite det som andra barn varit med om några hundra gånger. 😅 Och då har jag inte nämnt hur kul det var att panta lite tomburkar.... "Vi säljer våra burkar mot pengar." *Skutt, skutt"*

Ikväll så sa lillebror till mig: "Imorgon vill jag kanske åka någonstans med bilen och handla nåt. Paprika till exempel." Jag frågade om jag hörde rätt. Ville han åka bil? "Jag har kanske vant mig vid att åka bil." 😮😮😮

Ni som följt bloggen vet hur mycket lillebror hatar att åka bil. Han brukar springa runt och skrika tills vi tvingar in honom i bilen. Även för en 5-minutersresa. Och skriker när han sitter i bilen (att den luktar illa - vi tror han är åksjuk + att det är hans överkänsliga luktsinne som gjort det). Det har varit otroligt tröttsamt för att inte säga skitjobbigt. Håll nu tummarna för att detta gäller även längre resor och inte bara resor till mataffären......

måndag 10 juli 2017

Skräckrädd - tigerkänslor

Lillebror har sedan länge sagt att han blir skräckrädd när det är mörkt. En fas säkert. Han är ju bara nio år och det är vanligt då. Vi måste "monsterkolla" hans säng, bl a. Och dra ner persienner. Det är ju enkelt att utföra.

Man kan ju spekulera i varför han inte alltid ser till att lägga sig innan det blir mörkt och varför han aldrig lär sig. Tiduppfattningen är inte den allra bästa så jag tror det har med det att göra. Det funkar inte trots att han har en egen tavla med lysdioder som släcks varje kvart (memo-day-planner).

Ikväll så skrek han ovanligt mycket över allt möjligt och jag kände mig nog rätt maktlös. Jag skulle hjälpa bara honom, inte syskonen. Han skulle se mer film. Lillasysters snyftande (p g a allergi) var för jobbigt, osv osv. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hade försökt med det mesta. Det är vid dessa tillfällen man tar till strategier som man inte känner sig så stolt över. Jag speglade honom. Jag skrek likadant som honom.

Han blev helt förstörd och sa att jag skapade "tigerkänslor" hos honom. Det kändes som att en tiger skulle ta honom. Givetvis slutade jag att spegla honom. Han lugnade sig lite grann. Till slut hade han lugnat sig så mycket att vi kunde prata om det här med skrikande och att det ger tigerkänslor hos andra människor.

Jag ritat upp honom och maken när de spelade datorspel. I mitt exempel så spelade de datorspel i 2 timmar innan maken inte orkade mer och ville sluta. Jag ritade lillebror som gallskrek. Och en tiger. Maken gick för han ville ju inte ha tigerkänslor. I exemplet gick han sen ner för att äta kvällsmat. Då ritade jag att han skrek p g a lillasysters snyftande och skapade tigerkänslor hos oss andra.

Och jag vet så väl att han är överkänslig för hennes snyftljud. (Hon tar allergimedicin men vi får nog lägga till näsdroppar med.) Jag gjorde en annan ritsaga/seriesamtal för det där alternativen "ta på hörselkåpor" och "gå iväg" finns.

En bra ritsaga/seriesamtal många också innehålla hur man gör rätt, tycker jag. Rätt i exemplet med datorspelandet är att försöka lugna sig, kanske räkna till 10 (det behöver vi också lära honom), tacka maken för tiden och säga att det var kul medan de spelade.

Vi får se hur det går. Hur som helst så är det väldigt plågsamt att ha en 9-åring som gallskriker som en liten bebis så fort han vill ha något. Och det är tyvärr inte bara han. Lillasyster kan också....

söndag 28 maj 2017

Pärlplattor och talserier

Lillebror har lite svårt med finmotoriken så därför var han så stolt när han hade orkat göra en pärlplatta helt själv på fritids i onsdags.

Eftersom han är matteintresserad började han genast fundera på hur många pärlor han använt. Han och M försökte räkna i huvudet men det blev för rörigt. Lillebror kom på att den första hade 1 och den andra 6 och därefter så hade varje ny ring 6 fler pärlor än den förra. Ett utmärkt tillfälle att öva 6:ans multiplikationstabell. Och lite summering. Det är ju en talserie. Den sista biten hängde de inte med på men det gör ju inget. Det är universitetsmatte.




fredag 19 maj 2017

En helsnurrig dag - lillebror springer iväg till apoteket själv

Igår var en helt galen dag. Den började med att en kund ringde och jagade mig t o m innan jag hade hunnit till jobbet. Jag förstår kunden som skulle få data inför ett viktigt möte. Ja, alltså tabeller, figurer och listor. Jag jobbar som statistiker och som konsult.

En stressig dag alltså för alla oss i teamet som tar fram denna output. Kunden mejlar och trycker på för att få sin output. Ett riktigt surt mejl. Helt onödigt otrevligt. Fast det rör mig inte i ryggen - jag är lite mer härdad än så än att gå igång på sånt. Jag tar ett djupt andetag och svarar låg-affektivt, sakligt och neutralt - inte surt och inte övertrevligt heller - varför de får vänta. (De lab som skickat oss filerna har inte gjort ett bra jobb - skräpig data.) Jag behandlar kunden på samma sätt som ett upprört barn med NPF alltså. Det brukar funka bra.

Kollegorna sliter för att få det färdigt. (Jag programmerar inte själv eftersom det inte hinns med i min lilla halvtidstjänst.) Klockan 12.10 ringer lillebrors resurs, som väldigt sällan ringer mig måste jag säga. Lillebror hade misslyckats på toa och ville att jag skulle komma dit och hjälpa honom. Jag hörde hur han gallskrek i bakgrunden. Och hur resursen försökte övertala honom om att få bli insläpp och att få hjälpa till. Jag pratade lite med lillebror genom telefonen och förklarade att jag inte kunde komma. (Det tar mig ca 10 minuter att cykla så hade det varit någon annan dag hade jag kunnat komma dit rätt snabbt.) Jag föreslog för resursen att de skulle ta ombyteskläder och gå till gymnastiksalen och duscha och byta om. Resursen sa att han skulle försöka. Några minuter senare ringer han och säger att de är i gymnastiksalen och att det funkar bra. Pjuh!

Kollegorna kämpar på. Jag ska köra ut allt och får 30 tomma tabeller. Kollegan kör om allt från sin dator. Klockan 12.30 har vi alla ett "lession learned"-möte inplanerat eftersom vi trodde vi skulle varit klara och eftersom flera teammedlemmar är borta nästa vecka. Vi går till mötet. Jag sitter på nålar för jag har skrivit till kunderna att de får allt "om några minuter".

12.55 går jag från mötet för att skicka alltid. Körningen har funkat. Jag skickar datan. Pjuh!

Efter mötet så fortsätter kollegorna kämpa med att få rätt på några listor. Jag ber kollegorna mejla mig direkt när det är klart. Jag får åka hem till M kl 14.20 utan att kunna skicka listorna till kunden. Och kolla mejlen var 5:e minut.

Eftersom det blåste och var 20 grader varmt här igår så gav jag maken ok att sticka ut och vindsurfa efter jobbet. (Han behöver verkligen avkoppling, nog mer än jag.) Så jag tog hand om M och kollade samtidigt mejlen. Kollade också posten och där låg ett brev från försäkringskassan. Vi fick förnyat vårdbidrag på killarna på 1 och en fjärdedel. Gott - är så tacksam för att vi får detta! Detta är alltså motsvarande 50 extra "jobb" i veckan mot normalt föräldraansvar för barn i samma åldrar. Detta motsvarar en heltidstjänst med konstant övertid på 2 timmar/dag, dvs en 10-timmars arbetsdag ovanpå våra jobb. Jag arbetar som sagt "bara" halvtid (så tacksam för möjligheten!) men maken jobbar heltid. 110 timmar i veckan kämpar vi alltså på totalt. 30 timmar mer än två trebarnsföräldrar där båda jobbar heltid. (Oftast jobbar ju minst en förälder deltid i denna situation, i alla fall när barnen är små.) Så det är inte konstigt att vi båda känner oss slutkörda och inte sover alls så mycket som vi borde.

Det blir dags att hämta lillebror. Kollar fortfarande mejlen ofta. Måste cykla och hämta ut några paket på två ställen i vårt närområde. Det är nya byxor som kommit till M och jag ser att hans enda par jeans han har i skolan har gått sönder. Jag lämnar M ensam, cyklar en omväg till skolan för att barnen inte ska se mig, och hämtar paketen.

På hemvägen kör jag förbi lillebrors klassrum/fritids. Jag ser till min förvåning att han är med tjejerna och leker någon lek i buskarna. När han ser mig säger han hejdå till dem och följer med. Jag parkerar cykeln och går in i kapprummet för att plocka ihop lillebrors grejer och prata lite med resursen om det som hände tidigare på dagen. När vi kommer ut är lillebror helt borta.

Jag tänker att han kanske gått hem i förväg, så jag cyklar hem. Vi bor granne med skolan så jag är hemma på 1 minut. Lillebrors skor är inte där och M har inte sett honom. Jag går tillbaka till skolan och letar. Ingen lillebror. Jag tänker att han kanske gått till lillasysters fritids för ibland följer han med och hämtar henne (istället för att gå direkt hem). Han är inte där. Jag går tillbaka hem och tittar i varje rum och ropar efter honom. Känner att paniken stiger. Ringer fritids och ber dem titta överallt där och går samtidigt tillbaka till skolan. Då hör jag några klampande steg som jag känner igen. Lillebror är bakom knuten och han är inte alls glad. Han gråter.

När jag gick in i kapprummet hade han trott att jag hade cyklat till apoteket utan honom. Det var för att han såg mig göra detta en annan dag. (Dumt av mig att cykla förbi utanför hans klassrum.) Så han sprang ner till centrumet i vår lilla stadsdel, frågade folk var apoteket låg. När jag inte var där så sprang han tillbaka till skolan och där sa personalen åt honom att gå hem. Lille gubben. Jag hade inte tänkt på att han skulle göra denna association: Mamma hämtar med cykel = apoteketbesök.

Vi kramades och gick tillsammans för att hämta lillasyster och hennes kompisar som brukar följa med hem och leka. Han hade naturligtvis inget tålamod för han ville bara få vara ensam med mig. Han betedde sig riktigt illa vid fritids. Skrek och drog i mig. Jag svarade låg-affektivt och lugnt. Säkert undrade någon förälder vad jag var för mesig mamma och varför jag inte tillrättavisade lillebror med kraft. (Hade jag gjort det hade det blivit kaos och han hade förmodligen slagits och kanske sprungit iväg.) Tjejerna fick skynda på. Jag kollade mejlen igen. Som var tom. Pust!

Lillebror var fortfarande väldigt upprörd så jag sa till honom att vi fick gå upp på hans rum och kramas lite bara jag och han. Och det ville han gärna. Vi gick upp och la oss i hans säng och kramades och pussades (han gillar det!) och kom överens om att nästa gång vi kommer ifrån varandra så går vi båda tillbaka till fritids. Han lugnade sig, fick tankat nog med mamma-kärlek och kunde gå ut med den andra barnen. Och jag fick kollat mejlen igen och kunde gå ner och röja i köket och börja på middagen.

Klockan 17.55 var listorna klara och jag kunde skicka till kunden. Pjuh! Skönt att slippa bevaka mobilen mitt i detta ståhej, dessutom ensam med barnen!


Senare på kvällen bad han att vi skulle rita upp hur vi hade gått om varandra vid hämtningen. Så bra att han vet vad han behöver! Ni ser resultatet nedan.


fredag 12 maj 2017

Taxifärd och läkarbesök

Vi går privat hos en näringsterapeut och en holistisk läkare i en av Sveriges största städer som ligger ungefär 20-30 minuter från vår medelstora stad. Idag var det dags att åka till läkaren med lillebror för första gången. M fick följa med. Inte helt lätt att få till logistiken utan att killarna missar skolan. Vi har bara en bil och den bilen har maken till jobbet. Jag cyklar till mitt. Så planen var att ta taxi till läkaren och bli hämtad av maken på hemvägen.

Jag cyklade från jobbet strax innan klockan två. Kom hem och packade det vi skulle ha med: Citronvatten (till lillebror), mat, två böcker, lillebrors iPad samt pärmarna med killarnas testresultat. (Vi har både gått till vårdcentralen och köpt tester privat.) Klockan 14.00 gick jag till skolan för att leta upp lillebrors grejer och hämta honom. Han satt i matsalen och åt mellanmål. När mellanmålet var klart, 14.20 gick vi hemåt. M hade inte kommit med skolskjutsen men jag beställde taxin och hoppades på att M skulle hinna hem före den kom. Det gjorde han. Dock redan åksjuk och han ville egentligen inte följa med men jag var inte så sugen på att lämna honom ensam i minst 2 timmar. Han är inte så bra på att sätta fram mat till sig själv. Vi stannade på framsidan alla tre i väntan på taxin. Jag visste att om jag släpper in dem i huset blir det lögn att jaga ut dem igen. Lillebror började skrika om att han ville ha en speciellt jacka som skydd på lukten i bilen. Jackan som jag visste var bortslarvad någonstans i huset. Jag kom på att jag faktiskt hade köpt en likadan fast i storleken större. Slet åt mig den och tog på lillebror. Han fick några torkade bananer att ha i fickan mot åksjukan. Klockan 15 skulle vi vara hos läkaren så vi hade inte någon tidsmarginal att tala om.

Efter de utlovade 7 minuterna kom taxin och vi hoppade in. Detta har vi gjort en gång tidigare för att åka in till näringsterapeuten och det gick bra. Den här taxichauffören hade dock lite ryckigare körsätt så jag märkte direkt att det skulle bli jobbigt. Som väl var kom vi snabbt ut på motorvägen.

När vi kom fram till staden så började lillebror må dåligt. Han satt fram, men det hjälpte inte. Han började skrika att han villa gå av, att bältet satt för hårt osv. Jag talade långsamt och lugnt dvs låg-affektivt men det hjälpte givetvis inte. Taxichauffören sa inte mycket men jag tänkte att han nog var glad när vi hoppade ut ur bilen..... Jag kände mig ännu mer säker på att det nog inte är billukten som är problemet utan att det är åksjuka han har. Att det där med lukten blivit betingat. I alla fall mestadels.

När vi kom ut var klockan 15.00. Lillebror skrek rätt ut i luften i frustration. "Det känns som att jag vill svära." "Svär du lite om det hjälper!" uppmanade jag. Det är ju ändå bara ord. Och jag bryr mig inte om vad förbipasserande människor tänker. Så han skrek och svor lite. Det hjälpte lite men inte fullt ut. M sa svordomarna baklänges för att "ta bort dem". Lillebror skrek efter frisk luft när han kom in till läkaren. Gick och drog i alla dörrar på kliniken inkl där det var patienter. Så läkaren fick se lillebror "in action".....

Till slut lugnade han ner sig och satte sig ner och pratade med läkaren. Det dröjde dock inte länge innan han började klättra runt i undersökningsrummet och fjanta med M. Men det gjorde inget för själva poängen med mötet var att läkaren skulle träffa lillebror, något läkare alltid vill med nya patienter. Resten kan vi nog sköta via Skype. Mycket praktiskt i min situation.....

onsdag 10 maj 2017

Nya fotbollsskor

"Tack mamma för att du betalade en massa pengar för mina nya skor." sa lillebror när vi skulle gå iväg till skolan idag och tittade mig storögt i ögonen.

Jag förklarade för honom att det hade varit extra jobbigt att vara nybörjare OCH ha halkiga skor igår på hans första fotbollsträning. Två minus, helt enkelt. Det räcker att vara ny. Man ska i alla fall ha lika bra skor som alla andra. Om man ska prova på fotboll så tycker jag det är viktigt att man har bra och bekväma skor. Annars blir det nog inte lika kul. Risken för att misslyckas med alltihopa blir större.

Jag ska skriva mer om träningen igår och hur vi tränat inför den men först vill jag berätta hur det gick till när vi köpte skorna.

I lördags åkte vi, jag, lillebror och lillasyster för att köpa nya "springskor" och fotbollskor, benskydd och fotbollsstrumpor till dem båda. M stannade hemma vilket han tolkade som ett straff. Senast vi handlade skor hela familjen så blev det minst sagt lite ansträngt så nu beslutade maken och jag att vi skulle dela upp oss. Maken och M fick lite tillsammanstid hemma istället.

Ett av problemen i affären förra gången var att lillebror ville gå och äta äpple i affären och det blev lite kladdigt. Jag sa till lillebror att han fick äta ordentligt innan vi åkte den här gången för att jag inte skulle ha med mig någon mat. Men den där klumpen i magen gjorde ändå att jag smög med två bananer, några muffins och lite vatten i väskan. För jag tänkte inte stå på ett köpcenter med en skrikande lillebror med lågt blodsocker och ingen mat att plocka fram....

Det gick bra att åka dit. Lillebror var väl förberedd på att vi skulle åka i den "stinkiga bilen" och var dessutom motiverad eftersom han skulle få nya skor. Vi gick direkt till skoaffären som hade tillräckligt breda skor. Ja, lillebror har rätt breda fötter och det ställer till problem eftersom han också har överkänsligt känselsinne, dvs allt klämmer lite extra för honom.

Vi fick direkt bra service från två unga killar. Det tog fram ett antal olika alternativ till både lillebror och lillasyster. Först så tyckte lillebror att alla skor klämde. Han var ju van att gå i sina gummistövlar med gott om plats. Han ville därför inte ha några skor. Försäljaren förklarade att fotbollsskor faktiskt ska klämma lite så det sitter fast ordentligt på foten och det accepterade han. Jag körde samma knep som jag körde sist: Gav honom en uppgift.

"Spring en runda. Sen vill jag veta vilken poäng du ger skorna. 0 är det obekvämaste man kan tänka sig och 10 är det bekvämaste, som små fluffiga moln."

De flesta skor fick vara på och han sprang runt med dem. Han hittade ett par tillräckligt breda skor som fick 6 poäng, och de slet han inte heller av sig direkt efteråt så vi antog att de var okej. Lillasyster hittade också några fotbollsskor. Där var förstås färgen lite extra viktig.


Nu var det bara "springskor" eller gympaskor kvar. Lillebror la sig ner raklång på golvet och skrek att han inte orkade mer. Att blodsockret var lågt. "Du skulle ha tagit med dig någon mat." pep han. Så jag tog fram bananerna och sen orkade han prova även springskorna.

Givetvis hade jag förvarnat försäljarna att här var det lite annorlunda behov. Jag sa direkt när vi kom att han hade svårt med känseln i fötterna och även lite dåligt tålamod. Att det berodde på lätt aspergers. Jag tänker att mitt barn blir bättre bemött när jag gör så och det brukar stämma ganska bra. Även här. De reagerade precis så som jag hade hoppats på och vi pratade lite om vad det innebär. Vi kom in på lillebrors matteförmåga och de frågade också lillebror om några svåra mattetal och tyckte det var så häftigt. Dessutom hade de fantastiskt tålamod med honom. Kan absolut tänka mig att gå till den butiken igen.

Vi gick ur butiken med 4 par skor, 2 par benskydd och 2 par fotbollsstrumpor. Direkt utanför så fick vi ta en paus med vatten och lite muffins. De fick lite extra energi och orkade gå in en sväng i en leksaksaffär som lillasyster har längtat efter så länge, för att få köpa något för sina egna pengar. Hon hittade en jättefin gosedjurskatt. Så nu har vi nog minst 51 gosedjurskatter.... Men vad gör väl det? 





tisdag 9 maj 2017

Stressig morgon - utflykt för lillebror

Nu sitter jag här och hämtar andan. Alla barnen är lämnade och klockan är bara 8.30. Fantastiskt! Lillebror har varit både morgontrött och svår att lämna på sistone. Han kan inte sluta krama på mig och får ångest när jag går. Idag är han dock på utflykt så vi fick anstränga oss lite extra för att hinna i tid.

Kort och gott, min morgon:

06.30 Klockan ringer

06.40 Går upp. Sätter på 2 ägg på kokning till M, rör ihop en omelett till lillebror, tar fram en skål med kikärtor till M, värmer vita bönor i tomatsås till lillebror, tar ut en skål med blåbär på tining till lillasyster.

6.50 Väcker M. Går tillbaka till köket och fortsätter packa matsäcken till lillebror som jag blev halvklar med ihåg kl 01 på natten, när köket var städat.

7.00 M säger att han måste ha nässpray. Ger honom. Fortsätter packa. Säger till maken att klockan är 7. Stoppar en iPad under näsan på lillebror för att han ska vakna av det blåa ljuset. Äggen är klara. Dukar fram. Sätter på en film för att se om den kan väcka barnen.

7.10 M behöver mer nässpray. Ger honom respen-A och Nystimex mot candidan. Försöker väcka maken och lillebror igen. Lillebror vaknar och börjar spela iPad.

7.15 M sitter upp i sängen och vill att jag ska leda ut honom till matbordet. Säger åt honom att gå själv, men möter upp halvvägs. Sätter på en film i hopp om att barnen ska sitta still och äta. Lillebror spelar dock iPad i sovrummet. M äter själv kikärtor och med stöd av mig även sina ägg. Jag ger honom hans vitaminer och borstar hans hår.

7.20 Lillebror kommer till matbordet. Behöver stödmatas för att komma igång och äta.

7.25 M får ha ätit klart. Går på toa. Jag hjälper honom klä på sig och borsta tänderna.

7.35 Taxichauffören knackar på dörren och jag leder M ut till taxin. Med sig ligger 2 energimuffinsar i väskan.

7.40 Går upp och försöker väcka lillasyster. Säger åt maken att komma upp. Han sover som en sten  (funderar på om han inte ska kolla upp sina snarkningar så han inte har sömnapné) men han vaknar och går upp. Lillebror äter lite själv och blir matad lite grann. Jag gör två mackor till lillasyster och lägger fram.

7.45 Lillasyster vaknar. Lillebror får ha ätit klart. Jag säger åt honom att gå och kissa och då börjar han protestera att han inte vill stressa. Känner lite panik för att han ska sätta sig på tvären dvs låsa sig då bussen går 8.10, visserligen från skolan som vi bor granne med, men ändå..... Kommer på att jag kan göra detta till olika nivåer. Något han förstår mycket bra. Nivå 0 är att inte göra något alls, nivå 1 långsam som en snigel, nivå 2 ganska långsam, nivå 3 normalt, nivå 4 skynda sig och nivå 5 stressa. Jag sa att om vi har nivå 3 dvs normalt hela tiden så hann vi utan att stressa. Men om vi råkar snigla oss så kan det hända att vi måste stressa sen. Han förstod utan protester. Det gick bra när jag peppade honom och sa att han var duktig och att vi fortfarande var på nivå 3. Dvs han gick på toa, klädde på sig (med stöd av mig) tog på sig skorna, borstade tänderna och gick ut i normal takt.

7.50 Vi går till skolan för att hämta upp matsäcken från skolan. Lillasyster får äta frukost ensam. Maken har åkt till jobbet. Jag visar resursen och lillebror vad det finns med för mat. Lillebror får näsdukar (pollenallergi?) och torkade bananer så han står ut med lukten i bussen. Som reserv har han citronolja att lukta på.

8.00 vi går ut och väntar på bussen. Lillebror vill gå i förväg och jag låter honom. Resursen har paxat platserna längst fram eftersom vi tror lillebror är lite åksjuk. Jag väntar med lillebror som vill gå på sist så han slipper sitta i bussen längre än nödvändigt. Han kramar mig som en liten klängapa och säger att han måste ha med sig ett gosedjur. Det har jag inte packat för jag kan tänka mig gråten, gnället och besväret när ett gosedjur tappas bort i en skog 30 minuter härifrån.... Men han har med sig ett kort på mig och honom som han kan titta på under dagen om han saknar mig. Han accepterar det och går på bussen. Jag försöker ta ett snabbt farväl och ställer mig i ett buskage och tittar så bussen verkligen åker och så han inte kommer springandes efter mig. Bussen åker. Går hem.

8.15 Kommer hem och hittar lillasyster ledsen. Hon står och försöker ringa mig, men mobilen ligger hemma eftersom den också är hennes fjärrkontroll till barnprogrammet. Hon är stressad för att det snart ringer in. Hon har ätit och bytt om. Jag kramar om henne och säger att jag älskar henne och alltid kommer tillbaka och hjälper henne. Vi hjälps åt med det sista och går iväg till skolan.

8.20 Det ringer in. Jag väntar lite hos lillasyster nu när jag för en gång skull inte har lillebror att lämna efteråt. Hon hinner bli glad. Visar mig sin uggla som hon gjort i lera. Går hem.

Lite smått stressig och utmattande morgon, men det gick! Ha en fin dag alla! Ikväll är det fotbollsträning för lillebror och lillasyster. Mer om det sen och hur vi har förberett honom för det. Det är hans första gång. Men först till jobbet och leverera data till en kund. Deadline idag.

torsdag 4 maj 2017

Mammigheten i det stora perspektivet.

Idag blir det ett kort inlägg. Jag får väl erkänna det att jag har saknat bloggandet. Och inte mått bra av att inte ha min tid för den egenreflektion som bloggandet innebär. Så det blir ett inlägg även om det är kort.

Idag pratade jag med en av lillebrors fritidspedagoger. Hon har egentligen gått i pension men vikarierar på skolan till och från. Hon känner lillebror väl och är själv trebarnsmamma. En erfaren person som sett många barn utvecklas genom åren, med andra ord. Jag berättade hur mammig lillebror blivit på sistone och att jag inte riktigt känner igen honom. Att han helt plötsligt inte vill spela datorspel för att tiden dvs livet går så fort då. Han vill hellre vara med mig. Jag har ju aldrig varit med om något liknande. Han och M är ju så olika. Men fröken lugnade mig. Hon berättade att det är en fas som många barn går igenom innan de frigör sig. Lilla tonåren. Det är bara att följa med, så går det över. Jag känner mig lite förvånad faktiskt. Är det DET som är starten till lilla tonåren?

Det känns ju bra. Det är så svårt att veta vad som är vad. För lillebror är ju på många sätt som ett "vanligt barn" också, men jag har ju bara M att jämföra med och han är mest som han alltid varit. M har definitivt inte frigjort sig från mig och det vill jag så klart att han gör så småningom, för sin egen skull. Faktiskt så peppar vi M att stå på sig lite mer, även mot oss. Det var lite humor när maken sa:

"M du behöver inte alltid lyda oss. Du får stå upp för dig själv om du tycker vi har fel."

Svaret blev:
"Sluta tjata på mig!"

Och nu när jag tänker på det så undrar jag inte om lillasyster är i lilla tonåren redan, för fy vilken attityd hon har. Eller skrikityd kanske man ska kalla det......

onsdag 3 maj 2017

"Mamma, jag vill att du ska vara med mig"

Lillebror är enormt mammig just nu. Idag var lämningen svårare än vanligt. Han bokstavligen ville inte släppa mig. Han ville ha kram på kram. "Men jag har ingen att prata med. Jag vill prata med DEJ!", "Jag vill att du ska vara med mig idag.", "Jag saknar dig när jag har rast." "Jag vill ha en kram med stövlar och jacka på." Osv. Till slut fick jag säga till honom att jag menade allvar och att han fick gå med resursen. Han blev lite ledsen. Inte kul.

Och inte blev det bättre av att jag igår gjorde misstaget att försöka smita förbi skolgården på cykel innan jag skulle hämta honom. Jag skulle bara en snabb sväng till apoteket. Han såg mig givetvis. Och sprang efter mig och ropade. Jag hörde givetvis inte så han fick springa tillbaka till skolan. Ledsen. Resursen ringde mig när jag var inne på apoteket. Usch! Idag vill han att jag ska komma det hållet när jag hämtar så vi gör om scenen på rätt sätt. Det kan jag absolut gå med på.

Lillebror kämpar och är nog rätt skoltrött nu i slutet på terminen. Jag lovade honom att hämta honom klockan tre idag. Jag jobbar halvtid och är ändå hemma och tar hand om M då. Lillebror har stannat på fritids till kl 16 tidigare för att han haft kul med kompisarna, men nu säger han att han ändå vill hem. Och jag får lyssna. Han till och med gick med på att stänga av datorn och paddan så vi kan prata istället. Ja, vi får se hur det blir med den saken när det väl kommer till kritan.....

Det är ju uppenbart att allt inte är bra med honom. Han vill helst sova omslingrad med mig. Han kommer till mig mitt i natten och vill ligga och kramas och kramas. Och det får han gärna. Han är så go. En liten len pojke ännu ett lite tag, även om det börjar bli trångt i sängen. Han sparkar ibland på maken av misstag så jag brukar flytta mig och lägga mig i extrasängen i vårt sovrum, så det blir mer plats för alla. Ofta kommer lillebror efter och vi kramas lite till..... Jag försöker tanka honom med kärlek så han orkar med sitt liv.

Ändå så löser han sina problem rätt bra. "Mamma jag behöver Guldis." sa han när jag gick. (Det är en gosedjurskatt. Jag skrev visst om Guldis och Silvris tidigare.) Och så ville han ha ett riktigt foto på mig att ha i handen. Lille gubben. Jag har mejlat till läraren så han har bilder på mig i sin dator, men det räcker tydligen inte. "Jag tycker att kamerorna förr var bättre." Klart han ska få ett kort på papper som han kan hålla i handen, men det får vänta till imorgon. Nu så ska jag bara göra mig i ordning och smyga förbi med Guldis.... Förhoppningsvis obemärkt....


tisdag 2 maj 2017

Fotbollsträning för lillebror

Nu senaste dagarna så har lillebror kommit på att tiden går så himla snabbt när han spelar datorspel. Och han gillar det inte. De två senaste kvällarna har han bett att få gå till en intilliggande park och springa av sig. Självklart får han det. Han har ju så mycket skutt och spring i benen. Vi har tagit med en fotboll för han behöver verkligen träna på det. Det verkar som att nästan alla killar i hans klass tränar fotboll. Han har själv inte varit intresserad och vi har inte propsat på eftersom han inte känts mogen för någon lagsport. Och impulskontrollen har inte varit den bästa. Man vill ju inte låta honom testa något som känns som hög risk för ett misslyckande. Bättre att låta bli och vänta och se.

Idag så var det min tur att gå iväg med honom. Först höll vi inte på att komma iväg för han fastnade på toa. Så blev han frustrerad för det. Och så sa han sig vara hungrig. Han ville ändå iväg, så han tryckte i sig två energimuffinsar men det hjälpte inte mot skrikandet. Han skrek ännu värre när jag föreslog att vi skulle strunta i det, så vi fick bara gå. Ute på gatan så sa jag förstås att jag inte tänkte gå ute bland folk med honom om han skrek så där och då kunde han lugna sig.

Uppe på gräsmattan så blev han ytterligare frustrerad. De ärvda gympaskorna var för stora. (Det är sannerligen inte lätt att hitta skor till någon som har så breda fötter. Antingen klämmer de i sidorna eller är alldeles för långa.) Och bollen var det ju givetvis fel på. Han skrek i frustration. De andra sköt så himla hårt och det tyckte han inte om. Han ville själv lära sig.

Jag såg direkt att en del av problemet var att vänsterfoten var för långt bak. Jag har spelat fotboll i mellanstadiet och högstadiet så jag kan ju egentligen det där, bara att det var länge sen. Jag lugnade honom genom att förklara detta och visa honom i slow motion hur man ska göra och låta honom testa. Långsamt försvann skrikandet. Det gick lite bättre med bredsidorna och skotten. Han skrattade till när han såg att jag faktiskt kunde kicka iväg bollen hårt. Kanske steg jag lite i hans ögon? Jag som annars är helt värdelös på datorspel..... ;)

Så tog han av sig gympaskorna i frustration och sprang runt i strumplästen. Strunt samma tänkte jag. man får ju välja sina strider. Han hade faktiskt bra kontroll över bollen när han sprang runt med den i parken och givetvis passade jag på att berömma honom för det. Jag förklarade också att han inte ska jämföra sig med kamraterna som gått i fotbollsskola i flera år. Det är som att jag skulle jämföra mig med honom i datorspel. Är jag dålig eller har jag bara inte övat? Det gick in. Ögonen började lysa igen. Han saknar kompisar. Han är väldigt social och faktiskt så funkar det sociala. Han är ju väldigt högfungerande.

På vägen hem så frågade jag om han kanske ville börja gå i fotbollskola. Kanske det?! Fast då på hans nivå, påpekade han. Och det är nog klokt. Han går bara i tvåan så jag tänker att han kan hämta in försprånget de andra har om han vill. Han är ju stor och stark och det kompenserar ju lite för dålig bollvana.

Att han tog detta så hårt tror jag beror på att han har en jobbig period just nu. Han känner att han misslyckas ofta, i skolan och hemma. Så på hemvägen från parken så räknade vi upp alla saker som han är bra på. Han sög åt sig som en svamp.


fredag 28 april 2017

Samtalsterapi på barnhabiliteringen

Idag var vi iväg på samtalsterapi på barnhabiliteringen. Vi har gått ett tag hos psykologen i lillebrors autismteam. Lillebror han har haft ett antal dåliga beteenden senaste tiden och vi har känt att vi behöver bli mer samspelta och bättre på att bemöta och hantera honom. Eftersom detta påverkar hela familjen inklusive M så bad vi om utökat stöd för att ta ett helhetsgrepp om familjen. Så idag var även kuratorn från Ms team (ungdomsteamet) med.

"Skam den som är för stolt för att be om hjälp och låter sina barn lida istället."

Som maken så klokt sa för några år sen, innan lillebror fick sin diagnos och vi sökte hjälp hos kommunens förebyggandeenhet.

Det är ju väldigt skönt att sitta på ett möte med yrkesfolk som är kunniga inom området autism, och som har lite insikt i hur man har det. Som har hört det mesta och förstår hur man kämpar. Som ler när de hör om någon bra episod och som lugnar en med saker som man själv är orolig över. Som förstår vad det gör med barnen att ha perceptionssvårigheter osv. Men som maken sa:

"Om det inte leder till något konkret så kommer man ändå ingen vart."

Och det är verkligen sant. Hur trevligt det är än med sådana samtal så får jag alltid en fadd känsla efteråt. Offerkoftan hamnar på fastän jag inte vill. Det blir verkligt hur jobbigt man har det i vardagen och hur lätt vanliga föräldrar har det. Usch, jag gillar verkligen inte offerkoftan mer än högst tillfälligt. Jag har ju tre underbara barn som jag älskar. Mitt fokus är "hur ska vi göra det bättre i familjen". Om jag skulle sitta och tänka på hur jobbigt vi har det så skulle jag nog gå under. Det är ju inte främst mig det är synd om heller för den delen. När ens son tappar livsgnistan, springer ut i gatan och säger att han inte bryr sig om en bil kör över honom, så förstår man att det inte är så himla synd om en själv i jämförelse.....

Så vad kom ut för någon konkret ur mötet? Det ska jag berätta men först problemställningarna:

  • Lillebror mår dåligt av någon anledning, förmodligen av ökade krav i skolan. (Han går i tvåan.) Det leder till att hans dåliga beteenden eskalerar. Han hatar lillasyster mer än vanligt och vill helst slå på henne när han ser henne. Han vill inte vara nära henne, speciellt inte när hon snörvlar. Och absolut inte vid matbordet, så han springer iväg med sina tallrikar över hela huset och ska äta "i lugn och ro". Och han lyder inte hur mycket vi än säger till. Så fort han inte får som han vill så skriker han som en liten bebis. Inte charmigt när man är 9 år. Sååå autistisk är han inte. Det är mer att detta blivit den strategi som han använt för att vi inte orkat stå emot när barnen var mindre.
  • Lillebror är mörkrädd och väldigt mammig och vill ha ensamrätt på mig. Jag ska helst hålla om honom när han somnar. (Pust!) 
  • Lillasyster tar efter lillebror och använder skrikande och dåligt beteende för att få som hon vill.
  • Lillebrors dåliga beteenden och vårt skäll gör M orolig.
  • Inget av barnen städar och huset är mer eller mindre i kaos.
  • Maken och jag blir lätt oense om hur vi ska lösa olika situationer och behöver bli mer samspelta.
 Så vad kom ut ur mötet?
  • Vi måste försöka hitta sätt att spara på energin. Hitta mer vila så vi orkar hålla emot. De föreslog kortis, men jag är ganska skeptisk till det. Lillebror är ju så mammig och mörkrädd. Jag får nog ingen avkoppling om jag ska lämna bort honom och få ont i hjärtat.... Men kanske att vi måste turas om att ta ut honom på saker och framför allt ta bort honom från de två andra barnen. M skulle vi inte behöva lämna bort för numera är han så lugn och fin och bråkar aldrig. Oftast lyder han eller åtminstone försöker.
  • Vi måste hålla hårdare på tiderna i schemat. Som hjälp kommer vi sätta en timer på lillebror dator som gör att strömmen stängs av klockan 20.00 varje kväll. Och jag har sagt till på jobbet att jag inte kan jobba övertid (jag jobbar halvtid) för hela vårt tidsschema spricker om jag inte röjer köket och förbereder maten i tid. Jag nästan håll på att knäcka mig själv för en kunds skull. Inte bra!
  • Vi måste försöka hålla familjereglerna mer konsekvent. Det är ju sååå svårt när man är helt trött i huvudet och barnen är hungriga och trötta och bara skriker. Men skam den som ger sig. Och barnen måste få naturliga konsekvenser av dåligt beteende. Ja maken säger så för jag hatar ordet straff..... Men jag får väl gå med på det för vi kan inte heller uppfostra odågor och skylla allt dåligt beteende på autismen...... Lillebror kommer få datorspelsfri dag vid dåligt beteende.
  • Vi måste försöka komma ihåg att ge barnen veckopeng och denna ska kopplas till städningen. Man måste städa lite för att få veckopeng. Just nu så känns det som att jag och maken är barnens städslavar och det är inte ok. Det om något dränerar oss på energi.
  • Vi måste bli bättre på att ge positiv förstärkning, främst till lillebror men även åt varandra. Lillebror svarar jättebra på positiv förstärkning och suger åt sig allt beröm man ger honom. Det är tydligt att han behöver det. Och vi fick i läxa att försöka berömma varje bra sak den andra gör, tills nästa gång vi ska ses.



torsdag 27 april 2017

Respen-A ett tillskott som höjer serotonin på naturlig väg

Det har ju varit lite tyst här på bloggen ett tag. En av anledningarna är att M mått rätt dåligt i minst ett år. Han har plågats av en väldig oro för inte att säga ångest. Han har gråtit till syntes utan anledning flera gånger om dagen. Det började med att maken sa till lillebror på skarpen när han puttade M i trappan här hemma. Maken sa något om "köttfärsansikte" och det var givetvis en överdrift för att det skulle gå in hos lillebror. För det är verkligen farligt att puttas i trappor. Och lillebror har ju sitt funktionssätt....

Sen dess har M till och från varit orolig att han egentligen ligger nedsövd någonstans med köttfärsansikte och att det han upplever egentligen bara är en dröm. Jag tror säkert att om maken inte hade sagt så, så hade något annat triggat Ms oro. Han fick nämligen oro för ett antal flera saker därefter: Att de underjordiska i Ronja Rövardotter skulle ta honom, att vi egentligen är i USA och jag ska avrättas där och att det är Ms fel, att han råkat köra över mig med bilen för att han råkade komma åt någon när han satt i passagerarsätet, att jag egentligen inte är hans mamma, osv osv. Han såg t o m demoner i skuggor. Jag började fundera på om han kanske t o m hallucinerade.

När oron har kommit så har vi givetvis försökt att prata om det för att mildra den, men det har inte gått så bra. Det har inte hjälpt och han har inte velat prata om det. Han har sagt att han inte "kan gå emot oron" och att det blir värre om man pratar om det. Så han har fått skrika ut den. Det är oerhört smärtsamt när ens barn är ledset och man inte kan göra något för att hjälpa. Många gånger har jag lyckats avleda genom att sätta på en film. Det är i princip det enda som har funkat. Han har varit orolig i skolan och när den varit som värst har oron förlamat honom så man har behövt leda runt honom hemma och i skolan. Det är ganska slitsamt att dra runt en 12-åring.

Vi har givetvis sökt hjälp på barnhabiliteringen för detta. Psykologen sa att detta är vanligt och inget man ska oroa sig för för mycket. Läkaren ville börja ge antidepressiv medicin (s k SSRIs, selektiva serotoninåterupptagshämmare). Vi var inte så sugna på detta. Han är ju bara 12 år och vad jag har hört från många är de svåra att sluta med. Mediciner är bra när de behövs och det är inte bra eller kul att ha så här mycket oro i kroppen, men jag vill alltid försöka på naturlig väg först. Jag hittade Respen-A. Det är en lite klisterlapp man sätter på huden med en plåstertejp över och sen ska den sitta där hela dagen. Detta kändes lite konstigt först, men nu har vi vant oss.

Jag lyssnar mycket på föreläsningar om autism och det var när jag lyssnade på Dr Kurt Woeller som jobbar med autistiska barn i USA som jag fick detta tips. Ni kan läsa vad Dr Woeller skriver om saken här:

http://www.naturalnews.com/031525_Respen-A_autism.html

Och se videos här:

http://www.respen-a.com/respen-a-videos.html

Respen-A innehåller alltså en substans från en rot som innehåller ett ämne som stöttar enzymet som gör  serotoninet aktivt.

Jag hade gentestat M och visst har han mutationen MAO-A som nämns i artikeln, dvs långsam omsättning av serotonin. Och att han fått curcumin i hög dos har inte heller hjälpt enzymet.... (Så nu är curcumin borta.)

Gentestar gör man hos https://www.23andme.com/en-eu/ och sen får man skicka rådatan igenom Strategene, ett verktyg som Ben Lynch och hans team tagit fram och de går enbart på publicerad forskning vilket jag uppskattar. Det här med genmutationer, s k SNPs är nytt och många SNPs har inte så stor betydelse för oss egentligen.

Via näringsterapeuten fick vi tag på Respen-A och testade alltså på M. Det kan inte beställas direkt av privatpersoner utan man måste gå via någon terapeut som kan hjälpa en med övriga tillskott som man behöver ta samtidigt. Däribland hög dos av kalcium eftersom Respen-A driver ut det ur blodet och in i urinen och även i skelettet. Lågt blodkalcium kan ge oro. (Och det är ju det vi vill undvika.) Sen är det andra tillskott som man också bör fundera på att ge som inositol. Jag rekommenderar därför inte att man testar på egen hand.

De två första veckorna hände inte mycket. Men sen! Oron har nästan försvunnit helt. Den är väldigt minimal. Alla märker skillnad: Släktingar och pedagoger. M är glad och skrattar mycket. Tramsar och svarar tillbaka när lillebror retas med honom. Det är lite som att han vaknat upp. Han står upp för sig själv. Han är mer med på något sätt. Visst varierar det från dag till dag, men medelnivån är bättre. Han tar också mer ansvar för hygienen. Borstar själv sitt långa hår utan att jag behöver säga åt honom att göra det. Han vill äta med bestick och kladdar mindre. I förrgår övade han tyskaglosor koncentrerat i en timme. 27 tyskaglosor kan få vem som helst att vilja lyfta på rumpan och gå och göra något annat.... Men icke. Han läste och förhörde sen sig själv på datorn. Jag behövde inte göra någonting.

Det är så stor skillnad så vi föräldrar tror knappt att det här är sant. Nypa-sig-i-armen-läge! Kan verkligen så här många saker blir bättre av lite mer serotonin? Många saker i kroppen har ju flera funktioner så varför inte?! Jag är så himla glad! Han får gärna ha sitt funktionssätt och vara en aspergare hela sitt liv, men han ska må bra.

Sist kan jag tillägga att man nog ska fundera på varför serotoninvärdet är lågt från början. M har candidaöverväxt. Vi ska precis ska köra en andra kur mot det för att få bort det. Jag misstänker att candidan förhindrar att rätt mängd serotonin bildas i tarmen. (Det görs till 90% i tarmen.) Samtidigt är vi alla individer så det är svårt att veta. Jag har också MAO-A och candidaöverväxt, men inga symptom på lågt serotoninvärde. Tvärt om mår jag väldigt bra. Jag har dock inte NPF. Alla är vi som sagt olika och därför är det viktigt att jobba tillsammans med någon som kan hjälpa en hitta vad det är som saknas eller stör.

Här ser ni hur stora diskarna är jämfört med en gammal enkrona:




Det här med barn som vägrar gå till skolan - hur motiverar man dem?

Lillebror har haft en jobbig period när han inte velat gå till skolan. Nu med ny resurs så funkar det ändå hjälpligt. Det är tyvärr vanligt att barn med behov inte vill gå till skolan. Oftast är det något eller några saker i miljön som behöver åtgärdas för att de ska orka.

Jag tänker att vi ska försöka föreställa oss hur det är för dem genom att tänka att vi, som är vuxna, är i motsvarande situation. Tänk att du har ett tråkigt jobb. Det har potential men så som det är utformat så tycker du att det är pest och pina att gå dit. Du går mest dit för att du måste. För att du behöver pengarna. (Detta är ju något som vi vuxna får, men som inte barnen får....)

Du känner mer och mer för att sjukskriva dig, för det känns så hopplöst. Men så kommer en vän till dig och säger att "du måste jobba" och förklarar för dig varför det är viktigt att du jobbar. Vännen förklarar också hur viktigt just det här jobbet är och hur viktigt det är att just du utför jobbet. Att jobbet till och med är bra för dig. Att du kommer lära dig en massa saker som du kommer ha nytta av sen. Du förstår kanske inte just nu, men du kommer förstå senare. Vännen kommer bli mycket besviken på dig om du inte går dit och gör ditt bästa. Blir det roligare att gå till jobbet? Tänkte just det......

Så får jobbet nys om att du inte trivs så bra. De vill ha dig kvar, så de höjer din lön lite grann och inför ett bonussystem som gör att du kan få ännu mer i lön om du jobbar på bra. Blir jobbet roligare att utföra? Kanske initialt, men i längden?

Du upptäcker att chefen är en rätt störd typ. Chefen har gjort ett antal saker som du bara inte kan komma över. Din vän erbjuder förstås att förklara hur chefen tänker och varför chefen sagt och gjort som han/hon gjort. Att chefen inte menar något illa. Kommer du tycka bättre om chefen? Kanske marginellt, men du lär inte ändra uppfattning totalt. Att din vän säger att din chef vill ditt bästa har du mycket svårt att ta till dig, just på grund av de handlingar som chefen gjort. Du tycker att de talar tydligare än allt annat.

Det här jobbet är något som du egentligen skulle kunna trivas med, men hur behöver det ändras? Har någon lyssnat på dig vad som krävs för att du ska tycka att det är kul att gå dit och känna att det är meningsfullt?

Bonusrast

I morse vaknade lillebror kl 06. Han frågade om han fick spela lite dator. Det fick han. Jag brukar gå upp 6.50 så jag ville gärna ha lite lugn och ro och somna om en stund.

Eftersom lillebror vaknade i så god tid och därför hade ätit frukost i god tid för en gång skull, föreslog jag för honom att han skulle ta en bonusrast idag. Innan det ringer in. Så han kunde prata med sina kompisar en stund innan det ringer in. Detta är ovanligt då vi brukar komma med andan i halsen, ofta för sent.

Han var med på idén. Den lät mycket lockande. Så vi skyndade oss. Jag hjälpte honom på med kläderna och så sprang han själv till skolan.

Man ska använda allt till sin fördel. Och ju mer jag använder terminologin från datorspel i vanliga livet, desto bättre går kommunikationen.


tisdag 21 mars 2017

Rockar du sockorna?

Vad jag tycker det innebär att rocka sockarna:
1) Man tycker att alla får vara som de är MEN man förstår att man måste tala om olikheter för att kunna hjälpa de som faller utan för "ramen". Att säga fina ord och sen blunda för folks svårigheter är inte att hjälpa....
2) Man tycker i grunden att alla ska bli lika behandlade, men när det inte fungerar för en individ så måste man individanpassa.
3) Man är ödmjuk och inser att man aldrig kan förstå hur en annan människa har det.
4) Man kan inte heller veta något om någons föräldraförmåga av att bara se en liten sekvens av en familjs liv.
5) Man blänger inte på någon som beter sig annorlunda. Man funderar istället på hur man kan bidra till att situationen förbättras för alla.
6) Man försöker aktivt lära sig mer om olikheter och inser att varje människa är unik, med och utan diagnos.
7) Man exkluderar inte människor med olika funktionssätt i sin omgivning utan man försöker inkludera dem på deras villkor. (Många orkar inte vara med i stora sällskap och det är helt ok.)
8) Man lyssnar på den som har ett annorlunda funktionssätt och försöker förstå. Samtidigt så förstår man att man aldrig helt kan förstå.
9) Man förstår att funktionshinder varken kan uppfostras eller "skärpas" bort.
10) Man ger folk nya chanser och inser att alla människor kan förändra sig, hitta kompenserande strategier och hjälpmedel.
Håller man med om ovanstående så tycker jag att man ska rocka sockarna. Håller man inte med så kanske man ska fundera en runda till innan man rockar sockarna.....

Här ser ni det mesta vi rockat sockarna idag i vår familj. De passar oss inte så bra då de flesta individer har många par av likadana strumpor just för att vi tycker om när strumporna känns och ser lika ut från dag till dag.
Dela om ni vill!
/"Aspergermamma", mamma till två underbara killar som rockar med sina personligheter varje dag och en dotter som rockar hon med (dock utan diagnos)

onsdag 15 mars 2017

Katter som övergångsobjekt vid lämningen

Det har varit svårt att lämna lillebror på sistone. Han är skoltrött och just nu så projicerar han all skoltrötthet på nya resursen.

Morgonen idag var bra. Han hade sovit bra och ätit bra och gick t o m sista biten själv till klassrummet. Gick in och satte sig, men såg då resursen och skrek till och gick ut igen. Vid det laget hade jag lämnat lillasyster och kom dit. Han var ledsen, sa han var skoltrött och resursen är "så ful" osv. Inget verkade funka och när jag skulle gå blev han jätteledsen.

Eftersom det är övergångar han har svårt med och klassläraren hade sagt att hon hade valt ut spännande böcker om rymden till honom, så gick jag med lillebror in i klassrummet och letade upp böckerna. Då var det fel på dem med. För att distrahera honom så han skulle sluta skrika och som en ren impuls så plockade jag upp ett grattiskort på honom och hans gosedjurkatt och visade honom. Då säger han: "Ja! Ja, vet vad jag kan ha; en katt här. Jag behöver någon att krama på." 

Så jag lovade att gå hem och leta efter "Silvris" som var på bilden. "Säger du till när du kommer tillbaka?" undrade han. "Självklart! Du tror väl inte jag vill missa en bonuskram?!" sa jag. Jag hittade dock inte Silvris - har varit borta ett tag. Reservplanen var att ta med "Guldis" istället och han fick även ytterligare en katt med sig. När jag kom dit så sa han "Jag kanske inte ska visa dem." "Äsch", sa jag. "Ni är fortfarande små. Jag lovar att alla dina kompisar har gosedjur hemma som de kramar på." Med det så gick han in nöjd i klassrummet. 

Tänk så enkelt det kan vara och tänk att han själv hittade lösningen! (Och nu menar jag givetvis inte att detta är lösningen på hela hans skolsituation, utan bara på problemet med övergången hemmet - skolan.)

måndag 13 mars 2017

Lillebror lagar en tand

Alltså lillebror min lustigkurre:

1) Tycker det är roligare att gå till tandläkaren och laga tänder än att gå i skolan, för då behöver man ju inte göra någonting mer än att gapa.

2) Knep igen munnen när han fick desinfektionslösning och vägrade öppna den igen, med motiveringen: "Men det smakar ju citron. Jättegott!"

3) Kände på borren med tummen för att han ville se om den var vass. (Killen som gärna känner på elstängsel också, om han får chansen....) Gissa om jag var nervös att han skulle råka få igång den där en sekund.... Skulle också känna på och testa alla tandläkarens verktyg medan de arbetade....

4) När han skulle välja leksak efteråt så insisterande han på att få skenan som hjälper en att gapa. Stoppade in den i munnen, knep igen munnen igen och skulle gå iväg med den.

Både jag, tandläkaren och tandsköterskan hade fullt upp.... En del av mig kände lite skadeglädje sen förra gången då jag försökte förklara att det inte bara "var att" få Mr-Mr att gå med på att borsta tänderna ordentligt, och de såg rätt frågande ut och nog tyckte jag var en rätt kass förälder (trots att de visste om hans diagnos).

Han var dock väldigt duktig med gapandet så tanden blev nog fin.