Translate

fredag 12 maj 2017

Taxifärd och läkarbesök

Vi går privat hos en näringsterapeut och en holistisk läkare i en av Sveriges största städer som ligger ungefär 20-30 minuter från vår medelstora stad. Idag var det dags att åka till läkaren med lillebror för första gången. M fick följa med. Inte helt lätt att få till logistiken utan att killarna missar skolan. Vi har bara en bil och den bilen har maken till jobbet. Jag cyklar till mitt. Så planen var att ta taxi till läkaren och bli hämtad av maken på hemvägen.

Jag cyklade från jobbet strax innan klockan två. Kom hem och packade det vi skulle ha med: Citronvatten (till lillebror), mat, två böcker, lillebrors iPad samt pärmarna med killarnas testresultat. (Vi har både gått till vårdcentralen och köpt tester privat.) Klockan 14.00 gick jag till skolan för att leta upp lillebrors grejer och hämta honom. Han satt i matsalen och åt mellanmål. När mellanmålet var klart, 14.20 gick vi hemåt. M hade inte kommit med skolskjutsen men jag beställde taxin och hoppades på att M skulle hinna hem före den kom. Det gjorde han. Dock redan åksjuk och han ville egentligen inte följa med men jag var inte så sugen på att lämna honom ensam i minst 2 timmar. Han är inte så bra på att sätta fram mat till sig själv. Vi stannade på framsidan alla tre i väntan på taxin. Jag visste att om jag släpper in dem i huset blir det lögn att jaga ut dem igen. Lillebror började skrika om att han ville ha en speciellt jacka som skydd på lukten i bilen. Jackan som jag visste var bortslarvad någonstans i huset. Jag kom på att jag faktiskt hade köpt en likadan fast i storleken större. Slet åt mig den och tog på lillebror. Han fick några torkade bananer att ha i fickan mot åksjukan. Klockan 15 skulle vi vara hos läkaren så vi hade inte någon tidsmarginal att tala om.

Efter de utlovade 7 minuterna kom taxin och vi hoppade in. Detta har vi gjort en gång tidigare för att åka in till näringsterapeuten och det gick bra. Den här taxichauffören hade dock lite ryckigare körsätt så jag märkte direkt att det skulle bli jobbigt. Som väl var kom vi snabbt ut på motorvägen.

När vi kom fram till staden så började lillebror må dåligt. Han satt fram, men det hjälpte inte. Han började skrika att han villa gå av, att bältet satt för hårt osv. Jag talade långsamt och lugnt dvs låg-affektivt men det hjälpte givetvis inte. Taxichauffören sa inte mycket men jag tänkte att han nog var glad när vi hoppade ut ur bilen..... Jag kände mig ännu mer säker på att det nog inte är billukten som är problemet utan att det är åksjuka han har. Att det där med lukten blivit betingat. I alla fall mestadels.

När vi kom ut var klockan 15.00. Lillebror skrek rätt ut i luften i frustration. "Det känns som att jag vill svära." "Svär du lite om det hjälper!" uppmanade jag. Det är ju ändå bara ord. Och jag bryr mig inte om vad förbipasserande människor tänker. Så han skrek och svor lite. Det hjälpte lite men inte fullt ut. M sa svordomarna baklänges för att "ta bort dem". Lillebror skrek efter frisk luft när han kom in till läkaren. Gick och drog i alla dörrar på kliniken inkl där det var patienter. Så läkaren fick se lillebror "in action".....

Till slut lugnade han ner sig och satte sig ner och pratade med läkaren. Det dröjde dock inte länge innan han började klättra runt i undersökningsrummet och fjanta med M. Men det gjorde inget för själva poängen med mötet var att läkaren skulle träffa lillebror, något läkare alltid vill med nya patienter. Resten kan vi nog sköta via Skype. Mycket praktiskt i min situation.....

2 kommentarer:

  1. Oj, det låter som en stressig dag. Hoppas du fick möjlighet att återhämta dig lite senare.
    Tänker just nu en del på det där med svärord, som du skriver om. Min son med autism som fyller sex år i september har just upptäckt svordomar (eller svärdomar, som han själv säger). Favoriten är "jäklar!". Det säger han ofta när han är stressad eller när något inte blir som han vill. Vi har självklart berättat att det inte låter så trevligt med svärord men annars är jag inte helt negativ till att han använder det. Det är ju bara ord, som du skriver. Om det är ett sätt för honom att få ur sig lite frustration och det inte är riktat till någon annan, som blir ledsen, så låter jag det vara. Föräldrar till neurotypiska barn kanske inte tycker att jag är "parent of the year" direkt, men jag bryr mig inte så mycket.

    SvaraRadera
  2. Intressant det där med att han inte gillar billukt. Om jag blir illamående kopplar min hjärna ofta det till en lukt. Jag har alltid lätt blivit åksjuk och redan som barn kunde jag bli illamående av att känna billukt (dvs främst lukten från säten). Efter första graviditeten kunde jag inte längre använda min parfym för den framkallade illamående. Så den gav jag bort. Jag har många sådana lukter som ger mig illamående.

    Jag har alltid trott att jag har varit neurotypisk men insåg vid 20-25 års ålder att jag förmodligen har ADHD. Min son har troligen högfunktionell autism (vi jobbar för utredning via BUP) och med det har jag insett att jag har en hel del autistiska drag.

    Jag har tidigare läst en hel del av dina inlägg då de har varit ett bra stöd för mig. Min son påminner väldigt mycket om er "Lillebror".

    SvaraRadera